År efter år forsar svenska skattepengar ut i världen. Gör de någon nytta? Det verkar knappast så. Kanske gör de till och med saken värre. Av någon anledning verkar ju pengarna främst gå till folk som hatar oss, skriver Birgitta Sparf.
Jag slås av det märkliga i tanken att västvärlden har en skyldighet att hålla ”failed states” i tredje världen under armarna. Jag börjar mer och mer undra varför.
Här i Sverige höll vi länge envist fast på enprocentsmålet för biståndet. Minsta lilla krona som dras från SIDA:s anslag förorsakar fortfarande ångestfyllda ramaskrin och klagolåt. Till och med moderata politiker vill vara duktiga, slår sig för bröstet och skryter med att Sverige är ett av världens allra största biståndsgivarländer till Gazaborna.
Varför är vi det? Har jag sagt att jag vill medverka till att hålla Hamas och alla deras judehatande supporters starka, friska och vid liv? Nej, det har jag inte, ändå är det dit en stor del av mina skattepengar går.
Det hela verkar mest handla om att kunna dela ut så många skattemiljarder som möjligt, utan att ha en aning om vilken effekt pengarna får. För Sveriges del handlar det årligen om 56 miljarder kronor i biståndsbudget. Den som kan dela ut mest pengar vinner.
Sverige älskar så kallade ”flyktingar” från tredje världen, men jag hör ibland argument som att ”Vi kan hjälpa tiofalt fler med hjälp på plats”. Detta stämmer visserligen, men problemet är enligt mig att vi tydligen är dömda att hjälpa. Ett visst antal miljarder bara måste gå ut, oavsett nyttan eller onyttan.
Jag undrar till exempel vad Sverige tjänat på att hålla liv i Afghanistans befolkning under så många år, när allt ändå slutade med att talibanerna återtog makten. Allt vårt Afrikabistånd tycks också ha varit bortkastat eftersom krig och kaos råder i så gott som alla afrikanska stater. Vi fortsätter att betala ut miljard efter miljard till Irak som vägrar återta sina egna kriminella medborgare, utan att någon kan ge mig något som ens påminner om en godtagbar förklaring.
Västvärlden drivs av skuld och skam trots att vi borde känna motsatsen, alltså stolthet över allt vi åstadkommit. Vi borde upphöra med våra försök att införa demokrati i muslimska länder i Mellanöstern. En majoritet av dessa vill inte ha demokrati, de vill ha ett världsomspännande islamistiskt kalifat och sharialagar.
Det vi främst borde ägna oss åt är att exempelvis stödja motståndet mot mullorna i Iran. Detta vackra land vars intelligenta folk fullständigt förötts genom islamism, med god hjälp av kommunism. Nu är samma muslimska maktövertagande på god väg att hända här i Sverige, med samtliga politikers helhjärtade stöd förutom SD, och knappt någon verkar fatta vad det egentligen är som händer.
När Donald Trump och Elon Musk städade upp i USAID-träsket gjorde de en bra sak, trots det löjeväckande debacle som följt efteråt. Buden om hur många miljoner liv som USA kommer att få på sitt samvete genom detta tilltag överträffar nu varandra.
Ingen verkar på allvar fråga sig om det ens är vettigt att pumpa ut miljard efter miljard, år efter år, till länder som trots alla våra ansträngningar tycks sakna varje möjlighet att hjälpa sig själva ut ur fattigdom, förtryck och misär.
Birgitta Sparf
Socionom, företagare och opinionsbildare.