Annika Strandhäll tog min oskuld

Hon måste ha varit socialförsäkringsminister på den tiden. Ljudet av hennes klackar ekade i hotellobbyn. Hon sa inte ett ord till mig när jag tog emot, men hennes sekreterare var trevlig.

På den tiden struntade jag politik. Inte så att jag var ointresserad, snarare gick jag aktivt runt och struntade i den. Jag var bränd av tidigare erfarenheter och trodde att jag aldrig skulle ägna mig åt politik igen. I den sfären fanns ingen plats för mig. De med makt skulle göra allt för att krossa mig.

Aktivt struntande i politik visade jag henne vägen till lokalen där hon skulle hålla tal. Det var mitt jobb att göra det. Hon hade nyligen utnämnts till minister och så här i efterhand kan jag tänka att hennes avvisande ansiktsuttryck kanske var anspänning. Hon var ny på jobbet.

Jag tänkte att hon har något fanatiskt övertygat över sig. Ungefär som Annie Lööf ger intryck av. Den sekulära religionens fanatiska eld brinner i ögonen. Senare fick jag veta att Strandhäll också gjort sin resa. Hon pendlar mellan sina egna övertygelser och följsamhet gentemot det socialdemokratiska partiet.

Resan från det radikala Göteborg innebar att hon var tvungen att tygla sina starka övertygelser. Samtidigt har hon använts som slagträ av ett socialdemokratiskt parti som måste både vara radikala och pragmatiska. Hon är en av de politiker som hela tiden balanserar på gränsen. Hon ska vara ute där på X och slåss, men när det går fel tar ledningen handen ifrån henne.

Jag var inte naiv angående politik ens när jag var ung. Jag har hela tiden utgått ifrån att det är smutsigt. En annan kvinna som inte stod ut med att spela lika idiotisk som Strandhäll och Lööf är Nyamko Sabuni. Hon lämnade tidigare. Men jag trodde nog att balansen mellan idealism och följsamhet skulle ta sig andra uttryck.

Istället för en politisk värld där politiker kan resonera kring långsiktiga mål kontra pragmatism får vi idealism i vilda X-debatter och pragmatism gällande politikers identitet. Stenhårda ord, avståndstagande och röda linjer mot partier och politiker. Men varför är den möjligen spelade idealismen i dagspolitiken så viktig? Vad är den djupare viljan gällande människan, Sverige, vår kultur och vårt land?

Våra politiker visar brinnande engagemang ifråga om detaljer men saknar djup. Även kampen mellan idealism och pragmatism är en krusning på ytan. Jag önskar att jag sett någonting mer hos Strandhäll. Nu när hon lämnar politiken är det svårt att säga vad hon ville. Jag hade hoppats på att det skulle finnas något mer äkta.

Jag, en konservativ som byggt min idé om politik på att avvisa utopism, saknar just sådan och idealism? Ja, kanske. Vad är socialdemokratin av idag? Meningslös klimatpolitik som gör oss fattiga i en värld där ingen utanför Europa bryr sig om frågan. Jobba lite mindre, få lite mer bidrag, höja skatten, ta emot fler invandrare, kvotera folks vänner och tvångsblanda befolkningen. Det är så håglöst och knäppt på en och samma gång.

För mig står Strandhälls namn i marginalen vid en tid då både Sverige och västvärlden lämnat något gammalt men ännu inte funnit sin nya väg. Vi rör oss ur det liberala paradigmet igen.

Jag hade hoppats att idealismen skulle vara någonting mer hos Socialdemokratin, inte därför att jag tror på den utan för att det åtminstone visar på en tro på något mer än att bibehålla den socialdemokratiska maktapparaten.

Nu hoppas jag inte längre.

Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.