Varför det bästa klimatargumentet inte används

Det mest skräckinjagande klimatscenariot är att vi skulle kunna nå en så kallad ”tippningspunkt”. Alltså att det globala klimatet förlorar all balans och uppvärmningen blev självförstärkande. Man skulle kunna jämföra det med en snöboll som rullar nedför en backe och slutligen växer till en lavin. Även om det nog är lite konstigt att illustrera den globala uppvärmningen med en snöboll…?

Hur sannolikt är det att vi står inför en sådan katastrofal utveckling? Inte särskilt. Åtminstone inte med den i nuläget förväntade uppvärmningen på 1.5 – 4.5 grader år 2100.

Men varför är hotet om tippningspunkten ändå ett skäl att ta den globala uppvärmningen på allvar? För att detta är vad som krävs för att ställa till med en verklig katastrof. När klimatekonomen och nobelpristagaren William Nordhaus beräknade de ekonomiska effekterna av klimatförändringen så fann han att de skulle kosta världen cirka 2–3 procent av BNP mot slutet av århundradet.

Det är jämförbart med en vanlig dussinkris, som 2007–2008 eller Corona, fast utspritt över ett århundrade. Det är självfallet inte bra, men inte ens i närheten av världens undergång. Världens undergång skulle betyda ett fall på 100 procent snarare än 2 – 3. Samtidigt kommer världen förhoppningsvis att se en hel del ekonomisk tillväxt det närmaste århundradet, med resultat att vi trots klimatförändringens skadeverkningar ändå kommer att vara många gånger rikare än idag, och därmed bättre placerade att hantera dessa skadeverkningar.

Detta betyder att världen inte går under om forskarna och ekonomerna har rätt. För om den globala uppvärmningen går som förutsett så är det inte apokalypsen, eller ens en katastrof, eller ens ett problem, utan snarare ett besvär.

Men – tänk om forskarna och ekonomerna har fel?

För att världen ska drabbas av en verklig klimatkatastrof måste saker bli långt, långt värre än vad det idag finns vetenskapligt grundade skäl att tro. Det är här tippningspunkterna kommer in, då de är en möjlig förklaring till hur det kunde vara fallet. Saker går ju inte alltid som förutsett. Eller ens särskilt ofta.

För det första bör vi erkänna att tippningspunkter är möjliga. Det finns gott om exempel på sådana i många situationer. En droppe får bägaren att rinna över, och liten tuva stjälper ofta stora lass. Många saker ser stabila ut för att plötsligt kollapsa när de når en viss nivå. Tänk på ett korthus – allt ser ut att gå bra (”hög tillväxt”) men så plötsligt darrar man lite på handen och allt kollapsar. Tippningspunkter kan komma som mycket obehagliga överraskningar med enorma effekter. Finanskriser, krig, invasiva arter och pandemier är exempel på hur komplexa system plötsligt kan få spader och börja agera våldsamt och oförutsägbart på grund av små störningar.  

Finns sådana tippningspunkter i det globala klimatet och det globala ekologiska systemet? Garanterat. Klimat och ekologi är typexempel på komplexa system, som är sårbara för sådana saker. Frågan är bara vad som krävs för att nå dessa punkter.

När det gäller klimatet så talar man främst om nio potentiella tippningspunkter: den arktiska havsisen smälter, Grönland smälter, massiva skogsbränder på norra halvklotet, tinande permafrost och metautsläpp, golfströmmen upphör, regnskogarna dör, korallreven dör, Västantarktis smälter, Östantarktis smälter. Om något av detta hände så skulle det få konsekvenser. Men till saken hör att inget av dessa är sannolikt, och även om de skedde så skulle det ta århundraden eller årtusenden.

Men även det osannolika måste tas med i beräkningarna om det är tillräckligt katastrofalt. Eftersom tippningspunkter till sin natur är oförutsägbara kan det ändå vara värt att lägga betydande summor på att motverka klimatförändringar, om än inte på det hysteriska sätt vi för närvarande gör. På så vis argumenterade William Nordhaus’ rival Martin Weitzman i boken Climate Shock: The Economic Consequences of a Hotter Planet.

Men varför hör man sällan den här typen av argument från klimatalarmister? Jo, för att det skulle strida mot deras tro att katastrofen är oundviklig om inte alla underkastar sig deras vilja. Att tala om tippningspunkter innebär ett erkännande av att en verklig katastrof är osannolik.

På så vis hamnar tippningspunktsargumentet i ett limbo. Det faller mellan klimatpolitikens polariserade stolar. Klimatalarmisterna undviker att använda argumentet eftersom det tvingar dem att erkänna att apokalypsscenariot saknar vetenskapligt stöd och är högst osannolikt, men skeptikerna undviker att tala om det just eftersom det tvingar dem att erkänna att sannolikheten ändå inte är noll. Tippningspunkterna kan användas både för att ta klimatet på större och på mindre allvar. Därför gör det alla arga och ingen glad.

Det kanske är ett gott tecken?