Vad fan får jag för (film)pengarna?

Jag har inte sett den nya Snövitfilmen, och – Inshallah! – kommer aldrig att göra det. Men jag slås av att dess budget bedömds ha svällt till 300 miljoner dollar. Nu är det som tur inte jag som betalar för eländet, men låt mig ändå upprepa den berömda retoriska frågan: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Snövit är inte den enda film med en uppsvälld budget på senare år. Faktum är att av de 88 dyraste filmerna i historien så har 82 producerats sedan millennieskiftet. Här återfinns Hollywoodspektakel som de nya Star Wars, Jurassic Park och en hel hög superhjältefilmer. Tydligen är det kostnaden för datoranimering som driver upp priset, vilket kan tyckas lite förvånande då man annars kunnat tro att det skulle göra saker billigare.   

Inte heller verkar det finnas någon koppling mellan budget och kvalitet. När jag tittar på listan över de dyraste filmerna framstår endast två – Titanic och The Dark Knight – som verkliga mästerverk. Visst finns det exempel på filmer som är bra eller okej, som Peter Jacksons King Kong, WALL-E, Toy Story 3, The Avengers, och X-men: Days of Future Past. Men det är ändå tydligt att man inte får så mycket för hundratals miljoner. 

Hur mycket kostar det att göra bra film, då? Låt oss ta en titt på de filmer som vunnit en Oscar för bästa film de senaste tio åren. Här hittar vi budgetar på exempelvis 6 miljoner (Anora) och 100 miljoner (Oppenheimer). Men den dyraste av dessa filmer förutom Oppenheimer låg på mellan 14–25 miljoner (Everything Everywhere All at Once), och Moonlight gick på så lite som mellan 1.5 och 4 miljoner. Tydligen går det att göra bra film utan megabudget.  

Men vänta! Är jag bara en snobb som bara ser svartvita italienska indieproducerade konstfilmer med nollbudget? Denna anklagelse stämmer inte – jag vill gärna hålla självmordstankarna på avstånd, tack så mycket. Men kan det vara så att en verklig publikframgång kräver en budget? Ge folket vad det vill ha!

Nja. De tre Sagan om Ringen-filmerna kom in på under 100 miljoner var. Gladiator från år 2000 var lite mer än det. De åtta Harry Potter-filmerna kostade i genomsnitt 150 miljoner. Även om man räknar med inflationen så är detta lågt jämfört med dagens storfilmer. Notera också att Gladiator II, som kom förra året, var dubbelt så dyr som den långt bättre ettan. Som tidigare nämnt kostade också den Oscarsvinnande actionfilmen Everything Everywhere All at Once bara 25 miljoner. Allt detta är mycket pengar, men långt under de 391 – 593 miljoner dollar som de tio dyraste filmerna någonsin kostat, justerat för inflation.

Hollywood har stora problem. Snövit är inte den enda film som bombar. Det är helt enkelt så att det är nästan omöjligt att gå med vinst om en produktion blir för dyr, särskilt med tanke på att sådant som marknadsföring inte räknas med i produktionskostnaden. Man måste också betala biografer att visa filmen. Resultatet är att en film måste spela in ungefär dubbelt så mycket som produktionskostnaden för att gå med vinst. Ändå tvingas produktionsbolagen in i en kapprustning med ständigt dyrare filmer. I slutändan tjänar ingen på det, varken filmmakarna eller publiken.

Möjligtvis skulle de stora filmbolagen kunna förhandla fram ett slut på kapplöpningen. De skulle kunna komma överens om att hålla alla budgetar under, säg, 200 miljoner dollar. I slutändan skulle de alla sannolikt tjäna på det, eftersom det skulle höja kvaliteten på filmerna.

Hurdå? För att lägre budgetar skulle tillåta att man spred ut resurserna på fler filmer. Snövit hade som nämnt en budget på runt 300 miljoner dollar, medan de senaste tio Oscarsvinnarna för bästa film (Oppenheimer undantaget) låg på mellan 4 och 25 miljoner dollar. Det betyder alltså att man hade kunnat få 75 Moonlights eller 12 Everything Everywhere All at Once till priset av en snövit. Nog kan man inte lyckas varje gång, men just därför är det bäst att inte lägga alla ägg i samma korg.