Sedan 70-talet, då man började överge bönderna, har Centerpartiet igen och igen valt fel väg och ställt till med upprepade katastrofer för Sverige. Partiet har länge varit en femtekolonnare inom svensk borgerlighet, skriver Tomas Brandberg.
Centerpartiets nytillträdda partiledare Anna-Karin Hatt höll nyligen sitt första tal i Almedalen. Det var ganska ”centerpartistiskt”, givet den lite underliga position där partiet nu har hamnat. På den vänstra planhalvan fast med uppenbar kognitiv dissonans.
Begreppet ”somewheres and anywheres” blev populärt relativt nyligen, men för femtio år sedan samlade Centerpartiet dåtidens ”somewheres”, som ett jordnära, landsbygdsvänligt och inte minst borgerligt folkrörelseparti. Sen började det gå åt ett annat håll. Kampanjen mot kärnkraft i samband med folkomröstningen 1979 var en rejäl dikeskörning, som sedan kastade långa skuggor in i framtiden. Men personer jag har talat med påpekar att förfallet började tidigare än så, när ungdomsförbundet drog sig vänsterut under 70-talet.
Ibland undrar jag om Centerpartiet har lyckats hamna rätt i en enda lite större fråga utöver euron och Alliansens jobbskatteavdrag på 00-talet. Det eviga krypskyttet mot kärnkraften resulterade i att Barsebäck stängdes och till att villkoren försämrades för kvarvarande reaktorer. Idag har vi bara sex av tolv reaktorer kvar.
Jag anser att det var Folkpartiets Bengt Westerberg som tog täten för PK-ismen i svensk borgerlighet på 90-talet, men Centerpartiet gick ikapp och förbi. Mycket av dårskapen kring energi och miljö kan spåras tillbaka till Lennart Daléus, antikärnkraftsfanatiker och partiledare vid millennieskiftet, som därefter blev VD för Greenpeace en period. Så skutan var på fel kurs redan innan Maud Olofsson tog över rodret. Att Alliansen senare visade sig oförmögen att hantera migrationsfrågor brukar – helt korrekt – tillskrivas Fredrik Reinfeldt själv, men en viktig anledning till att han gjorde bort sig så totalt var att centerpartisterna (och folkpartisterna) var så rabiata.
Företrädare för Centerpartiet lägger fram en bild av sig själva som både landsbygdsvänliga och företagsvänliga och brukar i någon mån komma undan med det. Och det är här jag anser att partiet är så problematiskt. Man kommunicerar ett politiskt budskap, men levererar sedan inte mycket mer än en massa pladder. Nedstängningen av kärnkraft har absolut inte gynnat industrin och migrationshaveriets kostnader måste bäras av hela samhället. Då kan man ge läpparnas bekännelse till skattesänkningar, men i verkligheten måste företag, kommuner och regioner städa upp efter Centerns politik. Och bombmattan av miljöregler försvårar förstås för alla företag som försöker producera något, låt vara att miljökonsulterna kan bli rika på kuppen.
Maud Olofsson var inte bara partiledare i nästan ett decennium utan även näringsminister under fem år. Hon hade en övertro på sig själv som statskapitalistiskt affärsgeni och begav sig ut på en sällan skådad shoppingtur i Europa. Via statliga Vattenfall ägnade hon sig åt svindlande affärer i Tyskland och Nederländerna, vilket resulterade i nedskrivningar – indirekta förluster för AB Sverige – på långt över hundra miljarder kronor. Hon blev också grundlurad av danskarna när Postnord bildades, vilket har lett till ytterligare förluster för staten och sämre postservice. Det finns inget som är så skadligt som när personer med makt lider av både inkompetens och gott självförtroende. Som Maud Olofsson.
Kunde det sedan bli värre efter Daléus och Olofsson? Jag säger bara att sedan kom Annie Lööf.
Skulden för de politiska blockeringarna i riksdagen 2014 och 2018 – som samhället än idag betalar ett oerhört högt pris för – kan fördelas på ganska många. Men Annie Lööf stod verkligen i centrum. Efter båda valen fanns parlamentariska förutsättningar för ett mitten-höger-styre, men båda gångerna skänkte Annie Lööf bort makten till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Landsbygdsvänlig liberal i retoriken, socialistisk femtekolonnare i praktiken. Hennes politiska gärning präglades av politisk ansvarslöshet. Det enda som spelade roll var att markera avstånd mot SD, resten snackade hon bort.
Ett avgörande strategiskt misstag av Centerpartiet var att man tog de jordnära landsbygdsbornas röster för givna och började jaga nya väljargrupper. Högst upp på listan stod coola storstadsbrudar som inte ville rösta vänster, men som egentligen inte behövde så mycket mer av politiken än en känsla. Det var den känslan som Annie Lööf levererade och som faktiskt periodvis höll uppe partiet. Men det blev väldigt mycket prat och poserande och väldigt lite vettig politik av det hela.
Låt oss för ett ögonblick återgå till Centerns syn på näringspolitik. Nu blev det ganska mainstream att vilja satsa mångmiljardbelopp på ”grön omställning” i Norrland. Men jag påstår att det är något väldigt centerpartistiskt med att gifta ihop EU-styrd klimatpolitik med statskapitalism och sedan låtsas att man i marknadsmässig anda håller på att både rädda planeten och skapa arbetstillfällen i Norrland. På regional nämndnivå ser jag att Centerpartiet älskar att skyffla omkring region- och EU-bidrag i fast övertygelse om att man därmed ägnar sig åt framgångsrik näringspolitik och regional utveckling. Och räddar planeten, självklart.
Centerpartiet var – och är – dessutom pådrivande för Sveriges satsningar på biodrivmedel, ännu en extremt kostsam historia. Om man summerar kostnaderna sedan millennieskiftet så bör det grovt uppskattat handla om över hundra miljarder genom slöseri med skattemedel, uteblivna skatteintäkter och merkostnader för trafiksektorn. För övriga sjuklövern handlade detta om okunskap och opportunism, men för Centerpartiet var det okunskap och ideologi, en övertygelse som verkar sitta väldigt djupt. Konceptet går ut på att Sverige ska producera sina egna biodrivmedel och därmed ersätta oljeimport för transportändamål. Haken är att det inte fungerar till rimlig kostnad, vi vet detta nu. Efter decennier av miljardsatsningar står vi nästan på ruta ett vad gäller biodrivmedel från svenska råvaror.
Efter Annie Lööf dök hennes handplockade efterträdare Muharrem Demirok upp. Han var förutbestämd att bli en parantes, men lämnade ett avtryck av ofrivillig humor efter sig när han skulle lajva landsbygd med lusekofta, träpinnar och vovve-med-pyjamas i ett beställningsreportage i Aftonbladet. Det fnissades ordentligt åt det där.
Det kan inte hjälpas att Anna-Karin Hatt låter som Annie Lööf och att hon varit rejält insyltad i Alliansen som energiminister. Men i ärlighetens namn har hon just nu det som på utrikiska benämns ”benefit of the doubt”. Problemet, tror jag, är att Centerpartiet har kört fast i så många dåliga beslut att det inte riktigt går att göra om och göra rätt. Dåliga övertygelser är svåra att göra upp med.
Detta betyder inte att jag tror att Centerpartiet åker ur riksdagen 2026. Tills vidare finns kommunal kompetens kvar i form av politiska profiler i småkommuner och deras anhängare. Detta tillsammans med storstadsväljare som gillar varumärket, en del finansiella resurser och spillran av den folkrörelse som partiet en gång var räcker tills vidare för att klara fyraprocentsspärren.
Och när den här redan ganska långa texten obevekligen går mot sitt slut går det upp för mig att jag varken har tagit upp pedofilerna, islamisterna eller sveket mot skogsägarna. Det får anstå till en annan gång.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna