Med avstamp i den nuvarande situationen i Iran diskuterar Jakob Sjölander monarkins fördelar.
Den iranska regimen vacklar. Israeliska attacker har effektivt slagit ut nyckelpersoner, och det iranska folket är extremt missnöjt. Det påstås att mullor inte kan visa sig ute på gatan utan att bespottas.
Den iranska regimens nära förestående kollaps har förutsetts sedan den grundades 1979, och särskilt sedan de stora demonstrationerna mot Mahmoud Ahmadinejad 2009. Nu verkar dessa förutsägelser mer trovärdiga än vanligt. Tillräckligt trovärdiga för att vi ska ställa oss frågan: vad kommer efter mullorna?
Det svar som jag själv finner mest intressant och optimistiskt är det som gavs av Sverigedemokraten, exiliraniern och (ibland) Samtidenskribenten Hanna Tehrani i Bulletin. Detta svar är Reza Pahlavi, kronprins till den iranska tronen och son till den shah som fördrevs 1979. Reza Pahlavi är (eller påstår sig åtminstone vara…) demokrat, sekularist och för en konstitutionell monarki. Kan monarkin återupprättas i Iran?
Då detta nu är en aktuell fråga vill jag ta tillfället i akt att förklara varför jag själv ser positivt på monarkier. För det första vill jag påpeka att de monarkier som finns i dagens värld är mestadels trevliga stater. Vi har bland annat de nordiska länderna, Belgien, Nederländerna, det brittiska samväldet, Japan och Thailand.
Även i Mellanöstern så är det tydligt att kungarikena är bättre platser än republikerna. Visst finns det mycket att kritisera i Saudiarabien och Qatar, men de är ändå trevligare än Iran eller de länder som vacklat mellan diktatur och klankaos, som Irak, Syrien och Libyen. Kungariken som Förenade Arabemiraten, Marocko, Jordanien och Oman skickar varken terrorister eller horder av flyktingar till oss.
Varför är det på detta viset? En viktig delförklaring är att länder som är monarkier sällan genomgått revolutioner. Och om de har det, så har revolutionerna besegrats. Det är bra, då revolutioner är otrevliga saker som vanligtvis slutar med att en liten grupp fanatiker tar makten. I revolutionens strömvirvlar flyter dessa som en kork i vattnet – det är uppenbarligen fördelaktigt att vara hänsynslös i hänsynslösa tider.
Så är monarkier bättre för att de haft tur och råkat undvika revolutioner? Delvis. Men monarkier bygger i slutändan just på antirevolutionära ideal, som respekt för traditioner. Det är vad som skiljer en kung från en diktator. Traditionerna sätter begränsningar för vad till och med en formellt enväldig kung kan göra. Om man är, säg, kung av guds nåde så kräver det att man har en viss respekt för landets religion. Om man är arvinge till en lång rad av härskare så måste man respektera sina förfäder. En kung har rent naturligt en konservativ ideologi, som kommer att vara ett sorts genomsnitt av landets historia. Detta genomsnitt är själva motsatsen till extremism, som ju rent definitionsmässigt är långt från genomsnittet.
Men den största fördelen med monarkier, speciellt konstitutionella sådana, är hur de bidrar till maktdelningen. Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut. Lösningen på detta är maktdelning. När vi idag talar om konstitutionell maktdelning så tänker vi ofta på det tredelade amerikanske systemet, med den lagstiftande makten, den dömande makten och den verkställande makten. Men det finns flera olika typer av makt att dela upp. Exempelvis den symboliska, kulturella och känslomässiga makten. Det är här monarkin kommer in.
En konstitutionell monark är formellt sitt lands högste ledare. Även den som håller den faktiska politiska makten måste buga inför monarken. Nog vore det nyttigt för sådana som Trump, Putin och Xi att en gång i veckan gå och dricka te och buga för en gammal tant, som brittiska premiärministrar gjorde i decennier. En politiker i en konstitutionell monarki må ha makten, men inte härligheten.
Denna maktdelning är lite paradoxalt något som kan bidra till att ena ett land. Detta då maktdelningen skapar en distinktion mellan landet självt och den politik det för, vilket gör det lättare både för den inhemska oppositionen och andra länder att motsätta sig politiken utan att automatiskt bli en fiende till landet. Man kan, säg, kritisera Japans regering, men sedan sluta fred genom att skaka hand med kejsaren. Denna distinktion mellan ett land och landets politik är svårare att göra i länder där den högste politiske ledaren också är den högste symboliske ledaren, som i Donald Trumps USA.
Politiker söker makt, och det är sällan bra att de får för mycket av det. De kommer alltid att sträva efter toppositionen. Monarki gör slut på denna strävan genom att permanent blockera toppositionen och göra den till något man inte kan tävla om. Åtminstone inte utan att offentligt spotta på sitt lands traditioner, historia och lagar.