Vid 62 års ålder återvänder Tom Cruise som superagent i den åttonde Mission: Impossible-filmen. När Ian McKellen var 62 år spelade han rollen som den 7000 år gamla trollkarlen Gandalf i Sagan om ringen. Men faktum är att Tom Cruise håller utmärkt form. Jag misstänker en kombination av plastikkirurgi, scientologi, specialeffekter och en väldigt elak personlig tränare.
Men hur konstigt det än kan låta så krävs det mer än Tom Cruise för att göra en bra film. Det kan till och med bli för mycket av det goda. Mission: Impossible – The Final Reckoning är nästan tre timmar, men jag misstänker att den hade varit dubbelt så bra om den varit hälften så lång.
Lite paradoxalt så tror jag att längden blivit ett problem eftersom man försökt stoppa in för mycket som är bra i filmen. För många av filmens scener är bra – det är bara att det inte bidrar till helheten. Tio goda idéer är bra, men hundra goda idéer är det inte. Tom Cruise överlever så många kreativa försök att ta livet av honom att jag drar slutsatsen att han är odödlig. Jag tycker synd om alla hejdukar han tar kål på, och undrar varför superskurken går runt och fnissar hela tiden.
Problemet Tom Cruise tampas med är att en mäktig artificiell intelligens sprider en faslig massa nonsens på nätet. (Som om vi människor inte klarar av det själva). Sanning och falskhet har förlorat all betydelse, informeras vi. Men snart så tröttnar AI:n på att scrolla runt på internet och bestämmer sig för att kärnvapenbomba hela världen, för att göra den bättre eller nåt. Tom Cruise måste nu flänga jorden runt och bocka av punkterna på en att-göra-lista för att förhindra apokalypsen.
Jag hade trott att en hyperintelligent AI hade insett att den första planen med fejknyheterna var mer intressant än kärnvapenkrig, men tydligen inte. Kanske har den lärts upp på för många Hollywoodfilmer. Eller så har hela manus skrivits av AI. Jag vet inte.
Tom Cruises att-göra-lista borde ha kortats ned ordentligt. När jag bärgar hemliga hackerprogram från sjunkna ryska kärnvapenubåtar så tar det sällan mer än fem minuter, exempelvis. Vissa punkter hade kunnat strykas helt. Istället hade man kanske kunnat gett bikaraktärerna något att göra – de är ju faktiskt ganska intressanta. Eller kunde ha varit det.
Det finns märkligt många och långa förklaringar och expositionsdumpar i filmen. De hade mestadels kunnat strykas eftersom vi ju ändå får veta vad karaktärerna ska göra när de faktiskt gör det. Ännu värre är att dessa förklaringar sällan håller vatten. Om de planer eller scenarier som målas upp inte alls är realistiska så drar de bara uppmärksamhet till hål i berättelsen. Ingen förklaring är bättre än en uppenbart dålig förklaring. Flera gånger erkänner till och med karaktärerna själva att deras plan är usel. Ändå verkar dessa usla planer ständigt fungera.
Speciellt allvarligt är detta när filmen ger sig in på geopolitik och karaktärsmotivation. Varför vill AI:n kärnvapenbomba världen? Varför kan stormakterna inte bara koppla bort sina hackade kärnvapensystem? Varför är alla världsledare så korkade att de inte kan samarbeta ens när de vet att den onda AI:n manipulerar dem? Det verkar som om mänskligheten föredrar att gå under snarare än sluta dumskrolla på TikTok. Ärligt talat så börjar jag sympatisera med AI:n. Om jag hade förmågan att ta in hela internet hade jag kanske också velat utrota mänskligheten.
Slutresultatet är ändå inte direkt dåligt. Mission: Impossible – The Final Reckoning är en okej film. Och därmed är den ett passande slut på en okej filmserie.