På fest med den konservativa eliten

Plötsligt händer det. En obetydlig ordstaplare som jag blir inbjuden till förlansering av ”Konservativa sällskapet”. I en hemlig källare från 1600-talet mitt i Gamla Stan samlas de. Där ska jag få träffa Mattias Karlsson, Arvid Hallén, Dan Korn, Erik Almqvist, Martin Borgs och många fler.

I brist på insikt om etikettsregler anländer jag tidigt. Faktiskt först av alla gäster. Flaskorna med mousserande är inte öppnade och snittarna inte framställda. Jag erbjuder mig att hjälpa till men hänvisas till småprat med de första gästerna som smyger in strax efter mig. Jag är lite nervös. Min mingelvana är upparbetad i fackliga kretsar snarare än där jag nu hamnat. Men jag gör mitt bästa. Och det visar sig att flera känner igen mig. ”Alla känner apan” säger de och syftar på min lite omtumlande vår då det skrivits en del om att jag fått lämna mitt jobb till följd av att ha gett ut en bok.

Fler och fler väller in i rummen. Sorlet studsar mot det välvda stentaket. Hur hamnade jag i denna källare? Och vad är ens Konservativa sällskapet? Kommer de att klä sig i masker och utföra ritualer?

Nja, kvällen fortskrider tämligen odramatiskt. Det visar sig att det nybildade sällskapet är en öppen sammanslutning av personer som vill nätverka och bidra ekonomiskt till konservativa projekt. De har till och med en hemsida och alla är välkomna som medlemmar.

Jag har tackat ja till att säga några ord. Med en känsla av att vara lite vilsen får jag gå upp. Någon ger mig en mikrofon. Jag säger att jag vet hur det är att leva inom andras institutioner. Det går att leva så. Men det vore trevligt om vi konservativa kan bygga våra egna institutioner som inte minst unga personer kan få känna samhörighet till och i.

Kommer Konservativa sällskapet vara de som bygger dessa institutioner? Knappast ensamma men alla initiativ är bra. Svensk konservatism är bredare och mer livaktig än på mycket länge. Och det behövs. Med en sund konservativ politisk rörelse hade vi kanske kunnat undvika de värsta fadäserna, som den naiva invandringspolitiken och nedläggning av fungerande kärnkraftverk.

Alla samhällen behöver några naiva drömmare och utopister, men Sverige har haft alldeles för många av dem. Samtidigt har vi saknat en konservativ opposition mot utopisterna. Någon måste kunna berätta om verkligheten då och då.

Så hur var de konservativa höjdarna? Blev det någon fest inpå småtimmarna? Tyvärr får ni ställa den frågan till någon som inte har småbarn. Jag var tvungen att lämna tidigt. Bara att vara ute efter klockan 21:00 kommer som en chock efter småbarnsåren. Men jag såg inga vampyrer, hemliga ritualer eller svarta kåpor. Det förekom till och med barn på tillställningen. En liten kille i tvåårsåldern härmade sin mammas minglande. Han gick artigt från person till person och tog i hand medan han fnissade. Där kan vi snacka om mästar-nätverkare i vardande.

Jag pratade med trevliga moderater, studenter från Konservativa förbundet och sverigedemokrater. En kristdemokrat pekade trotsigt på partiemblemet på kavajslaget och sa att han minsann också tänkte se till att ha en plats i den konservativa rörelsen. Påfallande många studenter var på plats, även om jag kan konstatera att jag fortfarande är ganska ovanlig som konservativ inom humaniora.

Jag börjar misstänka att konservativa bara är vanliga människor.

Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.