Nya ”Love, Death & Robots” en besvikelse

Den fjärde volymen (inte ”säsongen”) av Netflix’ Love, Death & Robots är ute nu. Precis som tidigare volymer är detta en animerad antologi där ett stort antal studior har lämnat ett kort bidrag var. Det enda som binder samman de olika berättelserna är att de alla behandlar kärlek, döden eller robotar.

Först en varning – Love, Death & Robots är inget för barn, kvinnor eller präster.

Den första volymen av serien kom 2019, skapad av Tim Miller (Deadpool) och David Fincher (Fight Club, Gone girl, etc). Ursprungligen var det tänkt som en uppföljare till den brutala kultklassikern Heavy Metal från 1981, men det visade sig svårt att få någon större studio att gå med på ett så kontroversiellt projekt. Det tog mer än tio år att få den första säsongen producerad, men man fick åtminstone total kreativ frihet. Och det märktes.

Seriens olika avsnitt varierar. Komedin företräds av tre robotkompisar som turistar i en postapokalyptisk stad, action av gladiatorer som förflyttar sina psyken in gigantiska monster, drama av astronauten som sitter fast i en illusion skapad av en välvillig utomjording, tragedi av polisen i en värld där människor blivit odödliga och därför måste hålla överbefolkningen under kontroll genom att skjuta barn, och skräck av djuphavsfiskarna vars skepp kapas av en gigantisk krabba som kräver människooffer åt sina tusentals barn.

Men sedan finns det ett stort antal berättelser som är betydligt mer svårklassificerade. Paret som upptäcker en miniatyrcivilisation i sitt kylskåp, en städrobot som blir en stor konstnär, eller bybornas hantering av en drunknad jätte som spolats upp på en strand. Den enskilt mest hyllade episoden är The Witness från den första volymen, som har klart surrealistiska inslag. Dessa märkliga berättelser är självfallet de mest intressanta. Love, Death & Robots kan visa sådant som helt enkelt är annorlunda.   

Kanske är detta problemet med den senaste volymen – det finns inga verkligt annorlunda episoder. Nog är animationerna lika imponerande som alltid, eller hade åtminstone varit det om jag inte vant mig. Jag skulle inte säga att den här volymen är ”dålig”, utan snarare en ”besvikelse”. Jag förväntade mig mer.

Kvaliteten på seriens avsnitt har alltid varierat. Detta är fullt naturligt i en antologiserie där varje episod kommer från en ny studio. Stil och genre växlar. Men tidigare har varje volym haft en eller ett par berättelser som lyckats uppnå konstens höga mål – att kombinera kvalitet med originalitet. I nuläget känner jag ingen oöverkomlig önskan att se om något av de nya avsnitten.

Vad beror detta på? Slut på idéer? Kanske lyckan svek. Men en intressant fråga gäller censur. Mer specifikt den farligaste censuren – självcensur.

Love, Death & Robots har en del synnerligen brutala berättelser. Det är våld och blodsplatter. Särskilt den första säsongen innehöll också en hel del naket. Serien är bland det mest gränsöverskridande man kan hitta på Netflix. Och nog finns det en hel del råhet kvar även i den fjärde säsongen. Men särskilt efter den första säsongen verkar man ha dragit ned rejält på nakenheten. Det som finns kvar känns nästan pliktskyldigt.

På sätt och vis är detta bra – jag slipper förklara mig på samma sätt som Game of Thrones-entusiaster fått göra: ”Det är inte drakporr! Det är en djup dramaserie om politik och svårigheterna att vara god i en hård värld!”.

Men att Love, Death & Robots dragit ned på nakenheten är ett symptom – man vågar inte ta ut svängarna som man en gång gjorde. Det antyder att man inte längre har den intellektuella vildsinthet som krävs för att skapa någonting verkligt originellt.

Jag undrar om denna tamhet bidragit till att den senaste volymen fått god kritik från kritiker, men inte från publiken. Det omvända gällde för den första volymen. Jag misstänker att professionella kritiker – ofta politiskt korrekta vänsterliberaler – nu vågar gå ut med att de tycker om serien. Kvaliteten hann börja dala innan kritikerna bestämde sig för att det var socialt acceptabelt att börja hyllningen.   

Men antologier och andra kortare verk har en enorm fördel: man kan experimentera. Det är ingen större katastrof om något går fel. Man kan ta nya tag. Jag hoppas att det blir vad man gör inför nästa volym.