För inte så länge sedan var kristendomen mycket kritiserad i Sverige. Nu ignoreras den. Kanske för att den blivit så mesig att den inte är värd att kritisera? Detta i sig bör kritiseras, skriver Jeremiah Karlsson.
Jag minns 00-talets kristendomskritik. Den tog ofta sikte på kristna människors påstått mörka människosyn och intolerans. Ibland attackerades de kristnas oförmåga att njuta av livet (eller om det var av synden).
Så fort ett konstverk gjordes om kristendomen så var temat att kristendomen dödade glädjen. Särskilt minns jag Kay Pollaks populära film ”Såsom i himlen” som handlade om en dyster kyrka som saknade sång och glädje.
Ibland sänktes ett krucifix ner i urin. Ibland höll Lena Andersson en autistisk monolog i Sommar i P1 om saker hon inte begrep om Jesus. Andra gånger utmålades Jesus som homosexuell i en Ecce homo-utställning.
Varifrån kom allt detta förakt och all skepsis? Det kändes normalt. Som en del av tidsandan. Kanske tänkte alla i Sverige lika om kristendomen – som något mörkt i vårt förflutna som vi måste rensa bort. Alltsammans kändes mycket märkligt tyckte jag, och skrev därför som en motståndshandling en uppskattande recension av Mel Gibsons ”The Passion of Christ” i lokaltidningen.
I skolan uppfostrades vi av lärare som var skeptiska till alla gränser. Tolerans var det viktigaste, eftersom det var oundvikligt att människor måste leva samhällslivet tillsammans med andra människor som hade en annan världsåskådning än en själv. “Tolerans, tolerans, tolerans”, sa min religionslärare, “om det är något jag vill att ni elever ska ta med er från religionsundervisningen så är det vikten av tolerans.”
Detta kallas ibland “vänster” men är i själva verket liberalism. Och det är samma liberalism som har nått vägs ände tjugo år senare. Multikulturen visade sig vara mindre kul, och det är inte heller så roligt att tolerera människor som vill skada och utnyttja välfärden.
Idag hör man sällan anklagelser om att man har en mörk människosyn. Man hör nästan ingen kristendomskritik alls längre. Undantag finns, men känns allt mer malplacerat. Som ett privilegierat navelskåderi i vår svenska kulturella byk eftersom andra livsåskådningar har visat sig vara mer våldsbenägna.
Alla som uppskattar landet Sverige – allt från truckförare till finansmän – borde komma ihåg att vi har en tusenårig historia av kristendom i Sverige. Kristendomen byggde upp människorna som i sin tur byggde upp det bästa landet i världen. Tillit, ärlighet och ett samvete som står inför Gud går inte att återskapa med värdegrund, kameraövervakning och andra kontrollmekanismer. Statlig kontroll skapar ingen “heder och samvete” som en välfärdsstat kräver.
Men otack är världens lön. Intoleransen blev till slut de kristnas allvarligaste synd mot tidsandan och kyrkor i Sverige försöker nu späka sig själva till underkastelse även på bekostnad av läran. Om tidsandans apostlar säger ”hoppa” så frågar de: “Hur högt?”
Idag behövs det en ny kritik av kyrkan. Kritikerna kan med fördel komma utifrån som på Ingemar Hedenius tid. Svenska kyrkan och frikyrkorna är nämligen väldigt känsliga för att inte väcka anstöt bland företrädare för sekulära institutioner. Kritikerna av kyrkan kan också med fördel citera ur Bibeln, exempelvis Jakobsbrevet 4:4. “Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud.”
Märk noga orden här. När kyrkan ens har viljan att vara världen till lags blir den fiende till Gud. Och vad är den då värd? Svaret gav Jesus: “Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.”
Jeremiah Karlsson
Socionom, litteraturvetare och skönlitterär författare