Journalisterna var en gång sanningssökare. Men om sanningen är död, vad ersätter den? Åsikter och gemenskap, skriver Jeremiah Karlsson.
Nyligen började jag följa Publicistklubbens podcast. Man behöver inte lyssna på många avsnitt förrän man förstår att framtiden för yttrandefriheten ser mörk ut. I takt med framväxten av olika hot – inre och yttre – behöver det allmänna skydda sig mot samhällsfarliga element som exempelvis kriminella klaner. Men tydligen även mot journalister. Som lyssnare undrar jag: ”Är journalisterna farliga för makten?”
Ambitionen hos många journalister är fortfarande att söka sanningen. Eller har jag fel? Är det kanske snarare så, som jag hörde i en ordväxling på Publicistklubben, att “självbilden” hos journalister är att de söker sanningen? Självbild – i min bok är det ett annat ord för en livslögn.
Vi hamnar därmed rakt i filosofin.
“Vad är sanning?” Svaret är sedan Platon: en sann, rättfärdigad tro. Men det har under flera decennier – postmodernismens era – varit på modet att tolka sanningsanspråk som maktanspråk. Sanningssägaren äger inte sanningen – istället utövar den makt. Sanningen anses otillgänglig, men intressen går enkelt att identifiera, och kategoriseringen av människor utifrån maktintressen sker ögonblickligen.
Det har ansetts naivt att tro på en sanning, och det har ansetts farligt att tro att man har den enda sanningen. Sanningen har länge varit att sanning inte finns – eller mer diplomatiskt: att den är oåtkomlig för oss. Sanningsbegreppet viftas bort.
När jag var tonåring fanns det gymnasiala personer i min närhet som använde en Wittgensteininspirerad livshållning som förevändning för ett hedonistiskt, gudlöst liv. Ingen vet ju sanningen om vad som är rätt och fel, allt vi säger är ett språkspel, så varför då inte bara göra sig glada dagar under solen? Till och med diskussioner om rätt och fel ansågs meningslösa att föra, eftersom hedonismen var sanningen – njutning som livets högsta goda.
Är det inte denna tidsanda som har nått full blomstring i vår postliberalistiska samtid? Är det inte sanningens definitiva död vi befinner oss i?
För om sanning inte finns, då kan såklart även statsmakten dra slutsatsen att människor som söker sanning egentligen söker något annat. Konflikt, bråk eller förstörelse. Om sanning inte finns blir ju konsensus om en ordning det högsta värdet. Den som stör ordningen kan inte ha någon annan ambition än att just störa ordningen, och orsaka kaos. Bråkstakar, konspirationsteoretiker och rättshaverister blir snart det enda som kan urskiljas i havet av “sanningssökare”.
Utan sanning tar konsensus sanningens plats. I ett modernt samhälle blir detta liktydigt med den harmoni som emanerar från makten. Och makten finns där pengarna finns. Exempelvis hos staten eller i stora företag. Den enskilda människan måste då foga sig i ordningen och sluta bråka. Fram tills ganska nyligen skulle folket låta journalisterna söka och säga sanningen – nu verkar journalisterna vilja etablera konsensus i viktiga frågor.
Journalisten Malin Ekmans sorti från Svenska dagbladet förra året är emblematisk för journalistikens problem. Det verkar inte ha funnits plats för fördjupning gällande Donald Trumps popularitet. Ingen vilja att öka förståelsen hos läsekretsen. Om jag tolkar situationen rätt så hamnade fokus på hur artiklar ”riskerade att uppfattas”, inte vad som var sant. Det var viktigt att presidentkandidaten framställdes som demokratins fiende. Ingen efterfrågan på nyansering således. Om minoritetsgrupper röstade på Donald Trump uppstod problem – inte med sanningen men för narrativet.
Om valutan i journalistiken är förtroende så tror jag att den tar svår skada när dessa tendenser blir övertydliga.
Det är för mig paradoxalt att när Sverige segregeras kulturellt blir entydighet viktigt. Som om tidningarna djupast sett sysslar med psykologiskt försvar åt sina trogna följare – Dagens Nyheter sköter sitt narrativ liksom Svenska Dagbladet sköter sitt, för att alla ska gå stärkta från morgonkaffet.
Men utan komplexitet, och utan sanning, undergrävs samtidigt journalisternas funktion. De blir influensers, reklammakare, dopaminleverantörer – kort sagt: harmlösa. Samma sak gäller författarna och konstnärerna: de säljer förströelse och underhållning.
Att slippa förstå är ett en privilegierad hållning. Vi kan bättre.
Jeremiah Karlsson
Socialarbetare, litteraturvetare och författare