För ett tag sedan stötte jag på följande citat från den österrikiske-brittiske molekylärbiologen Max Perutz som delade nobelpriset i kemi 1962: ”Inom vetenskapen så vinner alltid sanningen”. Ack, om det bara vore så väl!
I verkligheten vinner sanningen ungefär 51 procent av tiden inom vetenskapen. Det låter inte så förtroendeingivande, vilket är bra. Ett av vetenskapens kännetecken är ju, enligt nobelpristagaren Robert Merton, ”organiserad skepticism”. Förtroende är farligt.
Men trots dessa futtiga 51 procent är uppenbarligen vetenskapen något som fungerar ganska väl. Faktiskt är det så att vetenskapen fungerar just på grund av tvivel, skepticism och brist på förtroende. Vetenskapen skulle sluta fungera om den började nå sanningen 100 procent snarare än 51 procent av tiden. Detta kan jag veta med 100 procents säkerhet, eftersom ingen når sanningen 100 procent av tiden. Om vi började göra det så vet vi att något är allvarligt fel.
Skälet till att vetenskapen klarar sig bra med att sanningen vinner 51 procent av tiden är att bataljen utkämpas i många ronder. Det handlar alltså inte om att vinna en enda fajt, och sedan är något ”bevisat” en gång för alla. Om man väl bestämmer sig för att något är sant så tar vetenskapen slut. Alltså att den dör. Det är vad som kännetecknar totalitära stater, religiösa fanatiker och Greta Thunberg.
Om man faktiskt har 51 procent chans att få rätt och sedan fortsätter att kämpa så framstår slutligen ett mönster. Vissa idéer vinner lite oftare, de är lite tåligare mot kritik, experimenten ger dem lite mer stöd, det skrivs lite fler papper till deras försvar och lite fler forskare anammar dem. Vetenskapen är en långsam, grundlig, slitsam och evolutionär process. Det är inte ett utvalt geni över vars huvud det plötsligt trollas fram en glödlampa.
Detta visar sig tydligt i hur lång tid det kan ta för vetenskapliga teorier att accepteras. Darwin gav ut sin Om arternas uppkomst 1859, men det tog nästan 70 år innan den kom att dominera vetenskapen. Copernicus publicerade sin heliocentriska världsbild 1543, men det tog nästan 150 år innan den triumferade i allians med Newtons gravitationsteori. Det var på 1670-talet som Antonie van Leeuwenhoek uppfann mikroskopet, men det tog ända till 1880-talet innan man bevisade kopplingen mellan mikroorganismer och sjukdomar. Världsrekordet är kanske debatten om var fåglar tar vägen under vintern, som började med Aristoteles och inte avslutades förrän på 1800-talet, och därmed puttrade på i mer än 2000 år.
Detta är inget som förändrats i den moderna vetenskapen. De flesta av dagens stora vetenskapliga kontroverser sträcker sig decennier tillbaka. Ta AI-forskningen, som kom igång på 50-talet. Det äldsta av matematikens ”millennieproblem”, Navier-Stokes ekvationerna, är från första hälften av artonhundratalet. Astronomer har i århundraden spekulerat om liv på andra planeter. Det globala klimatet är fortfarande dåligt förstått. Havsbottnen nästan totalt outforskad. Till och med något så närliggande som våra egna människokroppar fortsätter att förvirra, och medicinare lär inte bli arbetslösa inom överskådlig tid. Och så vidare.
Hur enorm den vetenskapliga diskussionen är visas bäst av antalet vetenskapliga papper som publiceras varje år: över fem miljoner. Vetenskapen är en massiv industri. Men att det krävs så många papper visar att oddsen för att nå framgång måste vara ganska blygsamma. Alla dessa papper är ett försök att bidra till sanningen, men majoriteten misslyckas. De flesta papper är felaktiga, triviala, vilseledande, upprepningar, oklara, eller ignoreras trots att de innehåller sanningen. Och viktigast av allt – de säger emot varandra.
Det är svårt att övertyga andra om att man har rätt. Detta gäller även om man faktiskt har rätt. Alltför ofta kan man dessutom övertyga både andra och sig själv att man har rätt även om man har fel.
Det finns en vidspridd syn på vetenskapen som välorganiserad, rationell, kontrollerad. Det talas om ”den vetenskapliga metoden”, som på något magiskt sätt ska leda genier raka vägen till sanningen. Detta är en myt. I själva verket borde man framställa vetenskapen som ett barslagsmål. Ego, politik, slump, skvaller, envishet, gissningar, pengar, arrogans och fusk har en självklar plats. Vetenskapsmän är – precis som alla andra människor – bara människor.
Myten om den rationelle vetenskapsmannen, robotmänniskan, Mr. Spock, kan få skadliga konsekvenser. Den kan få oss att ta enskilda vetenskapsmän på för stort allvar, eller tro att vi har rätt bara för att vi har funnit att ett av de fem miljoner årligen publicerade papper stödjer vår idé. Alltför ofta behandlas vetenskapsmän som ett prästerskap, som gudarnas profeter. Vi glömmer lätt att skälet till att man överhuvudtaget forskar på någonting är för att man inte vet.
Den stora faran med att missuppfatta hur vetenskapen fungerar är att vi kan minska dess vinstfrekvens. Om doktrinära fanatiker, aktivister och välvilliga entusiaster pressar ned sanningens vinstchanser från 51 procent till 49 procent kan det mycket väl leda till vår civilisations undergång.
Vetenskapens största fiender är de med alltför stor respekt för den. Denna respekt leder till besvikelse, och slår då över i sin motsats.