Sverige, EU, internationella banker med flera har nu vaknat upp till den ekonomiska baksmällan efter Northvolt. Enligt en uppskattning förra året hade företaget sugit upp 214 miljarder i olika typer av finansiering, varav 88 miljarder från offentliga aktörer runtom i världen. Det är knappast en sluträkning, men ger oss en uppfattning om vilket svart hål detta blev, givet att tillgångarna nu skrivs ned till sitt skrotvärde. Det finns fler exempel på lättsinnig inställning till pengar i den här branschen.
Det är lite oklart vilken miljöbelastning Northvolt har medfört och det är ganska komplext att mäta. Energi har förbrukats och enorma mängder betong och kemikalier har tillverkats och transporterats till ingen särskild nytta, mängden persontransporter över hela världen låter sig inte uppskattas. Det är alltså en kamel modell större som miljörörelsen har svalt ner. Och jag behöver kanske inte tillägga att projektet knappast hade frälst oss från några klimatförändringar, ens om det hade fungerat.
Det är inte bevisat att de dödsfall som ägde rum på Northvolt kan kopplas till kemiska hälsorisker, det där är svårare än man tror om man inte vet exakt vad man letar efter. Kurt Junesjö, före detta förbundsjurist med erfarenhet av arbetsmiljörisker, har dock uppskattat sannolikheten för att dödsfallen på Northvolt var en slump. Det skulle ha varit långt mindre än en på miljarden. DN summerar till sammanlagt 26 allvarliga olyckor på Northvolt mellan 2019 och 2024. Senaste nytt är att den före detta vd:n Peter Carlsson ska delges misstanke för vållande till annans död genom arbetsmiljöbrott, med koppling till ett av dödsfallen.
Det som står fullt klart är att hela det gröna klustret hanterar ganska många olika sorters kemikalier som är direkt farliga om de hanteras felaktigt. I Eskilstuna håller man som bäst på att försöka stoppa en kinesisk batterifabrik eftersom kineserna använder metylenklorid, en farlig gas vars användning vi försöker begränsa i Sverige. Hur många dödsolyckor på grund av slarv med farliga kemikalier på batterifabriker i Kina och runtom i världen tror ni har sopats under mattan? Jag tror att den kyrkogården är ganska stor.
Stora delar av den så kallade gröna omställningen är helt eller delvis beroende av kinesisk teknik och Kina har förstås inte samma säkerhetskultur som vi själva och inte heller samma miljömedvetenhet. Den nya infrastruktur som vi håller på att bygga upp kräver många olika sorters material från marknader där kinesiska företag, indirekt kinesiska staten, har en väldigt stark ställning. Jag kan lyfta fram några uppenbara exempel.
Krav på eldrift och effektiva batterier har drivit upp efterfrågan på kobolt, glimmer och litium. Om man ska sammanfatta problemen med detta så handlar det om miljöförstöring, undermåliga arbetsvillkor och barnarbete i länder som Kongo, Madagaskar och Nigeria. På dunkla vägar smugglas mineralblandningen Koltan ut från Kongo och når via Rwanda den gröna omställningens industrier, efter att ha grävts upp av tonåringar i rebellkontrollerat område i Kongo. Jag kan se den bistra ekonomiska verkligheten bakom detta, men barn som gräver giftiga ämnen utan skyddsutrustning rimmar väldigt illa med den högtravande miljöretoriken.
Situationen för sol- och vindkraft drar lite åt samma håll. Solpaneler är fulla med tungmetaller som verkligen inte är bra för miljön om de inte tas om hand på rätt sätt efter användning. Produktionen av vindkraftverk är beroende av sällsynta jordartsmetaller. Made by China i båda fallen och för kineserna är svaga miljölagar och dåliga arbetsvillkor uppenbart en konkurrensfaktor.
Jag tycker inte att vi ska försöka bojkotta varken Kina eller Afrika. Världshandeln leder till välstånd och minskad fattigdom och vi kan inte kräva att våra handelspartners ska följa den svenska miljöbalken. Miljöförstöring och dåliga arbetsvillkor går att gradvis komma tillrätta med genom bättre teknik och avvägda påtryckningar på producentländerna. Problemet är att tidsplanen för en övergång till en ”grön” ekonomi är helt orimlig, vilket innebär att normalt kritiskt tänkande har satts ur spel. Det leder till höga kostnader där mellanhänder tjänar storkovan, samt ett ökat risktagande i producentledet, ofta med just miljön och människors hälsa som insats.
Att den gröna omställningen är en gigantisk Ebberöds bank står väl helt klart, här pågår alltså ett miljardslöseri utan dess like. Men knasvänstern och vänsterliberaler brukar inte vilja ta till sig ekonomiska argument, i synnerhet inte när deras företrädare blivit grundlurade av industrins lobbyister. Vi skulle ju ”bada i guld” enligt Muharrem Demirok, Centerpartiets avgående partiledare.
Men jag ser inte heller några starka miljöargument för att på orimligt kort tid forcera en övergång till eldrift med sol- och vindkraft som bas. Gång på gång har så kallade gröna initiativ ställt till med större skada än de gjort nytta, ur ren miljösynpunkt, vilket borde få en och annan att stanna upp. Vindkraften påverkar landskapsbilden och förstör de närboendes närmiljö. Betong, järn och aluminium till vindsnurror tillverkas för att åstadkomma en produktion av el som vi sedan exporterar till underpris. Ja dessutom måste vi förstärka elnäten, bygga batteristationer och så vidare för att få det hela att fungera.
Allt detta fortgår framför allt eftersom miljödebatten har blivit förenklad intill fördumningens gräns. I Sverige hade vi dessutom en nästan fossilfri elförsörjning redan innan hypen med sol- och vindkraft drog igång. Summerar vi utvecklingen de senaste 25 åren så har vi avvecklat fungerande kärnkraft, ersatt den med vindkraft och solkraft med överlag negativa miljöeffekter och kastat bort mångmiljardbelopp på diverse icke marknadsmässiga projekt, exempelvis Northvolt.
Allt medan ”riktig” industriproduktion flyttar från EU till andra delar av världen. Det är faktiskt rätt galet.
Av. Tomas Brandberg (SD), Tekn dr & politiskt sakkunnig