Vänsterskribenter anklagar Israel för att använda sin Priderörelse till politiska syften, för att framstå som mer sympatisk än sina fiender. Dessa vänsterskribenter borde ta en närmare titt på dessa fiender – då skulle de kanske inse att Israel ÄR mer sympatiskt än dessa. Detta skriver Christoffer Jonsson.
I Ungern försöker regeringen motarbeta Priderörelsen och förbjuda dess aktiviteter. Detta har uppmärksammats bland annat av Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima, som uttryckt sitt stöd för Priderörelsen i Ungern. Det gör även jag, eftersom jag anser att Pride ska få existera fritt och att staten inte ska lägga sig i dess verksamhet.
Det som dock upprör mig är Aftonbladets hyckleri i frågan om Pride. Deras nya vikarie, Sanna Samuelsson, skrev nyligen en bisarr text under rubriken “Inget känns mer Pride än israeliska missiler”. Texten handlar om Pride i Tel Aviv, som dessvärre ställdes in på grund av kriget mot den islamiska regimen i Iran.
Sanna har en poäng i sin kritik mot svenska deltagare som reser till Israel under pågående krig, särskilt eftersom Utrikesdepartementet avråder från det. Dock verkar ingen av dessa personer ha krävt stöd från den svenska staten, till skillnad från turister som semestrar i diktaturer. Därmed har de ett eget ansvar.
Men Samuelsson går alldeles för långt när hon i sin text skuldbelägger Pridedeltagarna för kriget i Gaza. Pride i Israel borde uppmuntras, eftersom det är den enda staten i Mellanöstern där människor kan leva öppet som homosexuella.
Men det ansåg inte Samuelsson vara relevant. I stället skrev hon:
“Smakade Pride-drinken gott? Inte som bitter galla i munnen av vetskapen om att palestinier svälter ihjäl ett tiotal mil därifrån? En svältkatastrof konstruerad av Israel, som del av ett folkmord? Människor som tvingas krypa för att ta sig till de utlovade hjälpstationerna, och blir skjutna när de försöker få sig ett mål mat?”
Detta är en mycket märklig formulering, eftersom den kan tolkas som kollektiv skuldbeläggning av samtliga Pridedeltagare för kriget i Gaza. Hon antyder även, likt många propalestinska aktivister, att Israels Priderörelse ägnar sig åt “pinkwashing” – något som provocerar mig.
Samuelsson hänvisar till pro-palestinska aktivister, men verkar inte intresserad av att undersöka hur det är att leva som homosexuell i de palestinska områdena. Ett känt exempel är den unge palestiniern Ahmad Hacham Hamdi Abu Marakhia, som bodde på Västbanken. Ahmad var homosexuell och försökte få hjälp av israeliska myndigheter för att kunna leva fritt i Israel. Men han hann aldrig fly – han blev brutalt mördad och halshuggen på grund av sin sexualitet.
Under kriget i Gaza fann IDF dokument som visar att Hamas avrättat egna medlemmar på grund av anklagelser om homosexualitet. Ett känt fall är Hamasbefälhavaren Mahmoud Ishtiwi, som år 2016 torterades i ett Hamasfängelse i över ett år och därefter avrättades med tre skott i bröstet – för att ha deltagit i homosexuella handlingar.
Den brittisk-israeliska kvinnan Emily Damari hölls som gisslan i Gaza i över 15 månader. Under hela denna tid tvingades hon hålla sin sexuella läggning hemlig, i rädsla för vad som skulle hända om hennes kidnappare fick reda på att hon var homosexuell. Vid ett tillfälle frågade Emily en av sina fångvaktare vad han skulle göra om hans bror var homosexuell. Hans svar: han skulle döda honom.
Sanna Samuelsson borde visa mer ödmjukhet när hon skriver om Priderörelsen i Israel, och inte skuldbelägga dess deltagare – särskilt inte utan att erkänna att landet också är en fristad för många homosexuella palestinier. Så sent som förra året beslutade en israelisk domstol att bevilja asyl åt en homosexuell palestinier.
Som den israeliske skribenten Hen Mazzig skrev:
“Även om Israel inte är perfekt, är det fortfarande ett säkert land för HBTQ+-personer.”
Christoffer Jonsson
Samhällsdebattör
X: @kurrejonsson