Det kanske bästa som någonsin skrivits om demokrati är följande rader av C. S. Lewis, nedtecknade under brinnande världskrig:
”Jag är demokrat eftersom jag tror på syndafallet. Jag tror att de flesta är demokrater av motsatt anledning. En stor del av den demokratiska entusiasmen härstammar från idéer från personer som Rousseau, som trodde på demokrati eftersom de ansåg mänskligheten så vis och god att alla förtjänade en del i styret. […] Det verkliga skälet till att vi behöver demokrati är precis tvärtom. Mänskligheten är så fallen att ingen kan anförtros obegränsad makt över sina medmänniskor. Aristoteles sade att vissa människor endast var lämpade som slavar. Jag säger inte emot. Men jag avvisar slaveri eftersom jag inte ser några människor som är lämpade att vara herrar.”
Idag är C. S. Lewis mest känd för barnböckerna om Narnia, men som detta citat visar var han en djup tänkare. Jag skulle kunna låta citatet tala för sig självt, men i mitt högmod så tror jag att jag kan tillföra några värdefulla kommentarer.
För det första vill jag lägga till att det är farligt att missförstå demokratin på det sätt som Rousseau och entusiasterna gör. Detta eftersom en sådan överskattning av oss människor oundvikligen leder till besvikelse. Detta kan antingen få effekten att man överger demokratin och istället blir elitist, eller att man lurar i sig att demokratin inte är ”riktig” demokrati, och därmed blir populist.
I dagens värld väljer vänstern i allt större utsträckning det elitistiska spåret, medan högern väljer populismen. Ingen av dessa extremer tycks mig motiverat i dagens Sverige, även om vänsterelitismen är det långt större hotet.
I slutändan uppstår denna frustration ur ett enkelt faktum: demokratin kommer aldrig att vara perfekt. Detta eftersom den består av icke-perfekta människor. Tyvärr så har vi inga perfekta människor tillgängliga, och vi kommer aldrig att ha det. Detta eftersom ”perfekta människor” är en självmotsägelse och därmed logiskt omöjligt. Det finns inga människor som är ”lämpade att vara herrar”.
Det betyder att vi måste möta demokratins oundvikliga misslyckanden med tålamod. För att citera den till C. S. Lewis samtida Winston Churchill: ”…det har sagts att demokrati är det värsta statsskicket, förutom alla de andra statsskick vi har testat då och då”.
Det största hotet mot demokratin kommer från perfektionismen. Eller fanatismen, som den vanligtvis kallas när det gäller politik. Alltså välmenande människor (eller åtminstone människor som övertygat sig själva om att de är välmenande) som vill skapa den gröna utopin, arbetarnas paradis eller det nya kalifatet.
Demokratin är långsam och gör många fel. Skälet till att den är långsam är att man måste övertyga tillräckligt många om att man har rätt. Detta är ofta frustrerande, särskilt om att man redan brinner av övertygelse. Men vad som är uppenbart för en person är sällan uppenbart för andra.
På så vis är demokratins största svaghet även dess största styrka. Dess långsamhet och krav på (nåja) konsensus hindrar oss både från att göra gott och att göra ont. Eftersom det överlag går bättre för demokratier än för icke-demokratier så är tydligen det senare viktigare.