För att fira Sveriges nationaldag sände P1 Morgon nyligen ett klipp där det påstods att svenskhet inte är så mycket bättre än fantasier och sagor från artonhundratalet. Men Birgitta Sparf vet bättre, och påpekar att vissa saker är så dumma att man måste vara en expert för att tro dem.
Vad är svenskhet egentligen? Därom tvista di lärde. Från fredagens P1 Morgon:
”I morgon, den 6 juni, är det Sveriges nationaldag. Men vad är egentligen svenskhet? Röda stugor med vita knutar, sill, natur, och ABBA, kanske? Eller att vara reserverad, stå i kö, och neutralitet? Vad är egentligen kärnan i svenskheten? Hör Jonas Engman, etnolog på Nordiska museet och Katarina Barrling, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.”
Enligt Engman är svenskheten en samling ”idéer” från nationalromantiken, alltså det ”tankegods” som kommer från 1800-talet när vi, ”på nåt sätt”, genom museer, arkiv och annat skapade ”en slags idé” om en svensk så kallad ”folksjäl”, en ”föreställning” om att det skulle finnas en sån.
-Vad hittar du där då? frågar programledaren.
Engman förklarar att ja, vi hittar till exempel folksagor, folkvisor och sånt där som man ansåg vara ”nån slags essens” i det som var ”svenskt” så där, inom det svenska folket. Så här har man inte alls tänkt tidigare utan det här ”dyker upp” under 1800-talets lite ”romantiska liberalism”, om man uttrycker sig så.
Han berättar vidare att de där ”bilderna” i viss mån finns kvar, till exempel den svenska flaggan som används som ”nån slags folklig symbol”. Så mycket av det vi talar om idag när det gäller svenskhet ”dök upp” under senare delen av 1800-talets nationalromantik.
Jag får tacka Engman för dessa klargörande visdomsord. Jag känner mig svensk, i både själ och hjärta, och är alltså därmed starkt påverkad av nationalromantiska idéer från 1800-talet, enligt honom. Jag är förledd av flummiga påståenden om en svensk folksjäl som inte existerar, mer än i min egen och många andras fantasi.
Det känns fint att veta, tänker jag, så här på självaste nationaldagen. Jag bara inbillar mig att jag är svensk, lider av vanföreställningar baserade på rena påhitt från mossiga muséer och arkiv. Det känns tryggt att en etnolog på Nordiska muséet en gång för alla rett ut detta, så att även jag förstår.
För mig finns det två former av svenskhet. Den ena är den jag beskriver ovan, där politiker, statsmedier, kulturella företrädare och vissa storföretag genom sin reklam och många fler ihärdigt och bestämt hävdar att någon svenskhet existerar då rakt inte.
Denna form av svenskhet sammanfattas bäst genom att anhängarna ideligen ställer frågan ”Vad är svenskhet, egentligen?”. Det finns ett starkt förnekande inbyggt i själva frågan, eller i vart fall ett tydligt skeptiskt ifrågasättande.
I den andra formen av svenskhet, som jag själv tillhör, vet vi att det finns en svensk folksjäl. Det finns en svensk kultur och den är framväxt genom våra förfäders strävanden i detta land, genom århundraden av med- och motgångar.
Vi vet att svenskheten, den svenska kulturen, inte alls uppfanns av några inbilska romantiska tänkare på 1800-talet. Den har uppstått genom det svenska folkets tusenåriga historia, den har fortplantats genom alla mina förfäder och lever nu vidare i mig och mina barn och barnbarn.
Jag hoppas att ni alla hade en riktigt fin och svensk nationaldag!
Birgitta Sparf
Socionom, företagare och opinionsbildare.
Följ Birgitta på Facebook HÄR.