Anders Lindberg följer S-manualen: Först uppvigla, sen fega ur

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) har blivit utsatt för en hotfull incident vid sitt hem. Riksdagsledamoten Jessica Stegrud (SD) har blivit hotad utanför sin arbetsplats, riksdagshuset. Bägge angreppen utfördes av vänsterextremister under palestinsk flagg. Statsminister Ulf Kristersson bekräftar att flera svenska politiker har under den senaste tiden fått utstå hot. I Jessica Stegruds fall blev attacken till och med fysisk, men polisen som var på plats valde att inte ingripa – trots att demonstranterna saknade tillstånd. ”Hon är ju inte som kungen, liksom”, var skälet.

När SVT efter något dygns tystnad tvingades lyfta frågan i en debatt mellan Aftonbladets Anders Lindberg och Fredrik Kärrholm (M), var Lindberg blek om nosen. Mittbenan var inte lika tydlig som den brukar och argumenten satt inte där de skulle. Nu ville Anders Lindberg inte alls göra partipolitik av Palestinakonflikten, när hoten och trakasserierna har urartat och den allmänna toleransen mot de aggressiva budskapen som skanderas på svenska gator och torg varje lördag börjar tryta.

Att han själv och hans partivänner inte dragit sig för en sekund att göra partipolitik av Palestinakonflikten – eftersom den retoriken appellerar till stora delar av Socialdemokraternas väljarkår – låtsas han med ens ha glömt. Inte heller vill han kännas vid att han och hans S-vänner har systematiskt hetsat upp stämningen. Artikel efter artikel har han skrivit med budskapet att regeringen är oduglig eftersom den inte tar Palestinas parti i kriget. Han har till och med haft rubriken ”Etnisk rensning i Gaza? SD-politik i ett nötskal” – som om inte det är att göra partipolitik av en mellanösternkonflikt. Han har påtalat att Tidöpartierna är de enda som inte fattar att det är folkmord på gång – att det inte handlar om ett krig. De är ”de enda som står kvar på perrongen”, skriver han och bortser helt sonika från att regeringen har fördubblat stödet till Gaza.

Socialdemokraternas toppolitiker har följt samma linje. Nyligen gick en hel skara S-politiker ut med ett öppet brev i SvD och riktade hård kritik mot regeringen. Magdalena Andersson, Stefan Löfven, Margot Wallström och Jan Eliasson opponerade sig mot det indragna stödet till Hamas-dominerade(!) UNRWA. De hävdade att Sverige var det enda landet som dragit in sitt stöd – ett falskt påstående som även Morgan Johansson (S) fortsatte att sprida i riksdagen under statsministerns frågestund den 12 juni 2025.

Annika Strandhäll (S) vill inte heller förstå orsak och verkan. Hon menar att problemet ligger hos de som inte tycker lika med demonstranterna – underförstått att de som har en annan uppfattning i Palestina-konflikten än vad S har får skylla sig själva om de blir utsatta för demonstranternas aggressivitet. Hon hyllar demonstranterna och anser att den som är folkvald ska vara ”glad att vi i Sverige har ett folk som vågar och vill protestera”… Strandhäll ser med andra ord det som något sunt och en härlig demokratisk rättighet att folk ostört kan bespotta och skrika en riksdagsledamot i ansiktet.

Men nu när dessa aktivister, vars åsikter går i samklang med Socialdemokraternas, gått över gränsen med hot och trakasserier, vill Anders Lindberg inte längre vara med i leken. Då är det tydligen inte lika kul att sätta likhetstecken mellan Hamas, Palestina och Socialdemokraterna. Då fegar Lindberg ur och vill inte ta ansvar för hur han i sina texter har polariserat och uppviglat. Istället låtsas han bli ansvarsfull, och vill att problemet med de aggressiva Hamasvurmande demonstranterna ska lösas tillsammans.

Det tillvägagångssättet känner vi alla igen. Först skapar Socialdemokraterna kaos och oordning – sen kräver de att andra ska lösa problemen som de själva har skapat. Som socialdemokrat tar man aldrig på sig något ansvar. Varken Anders Lindberg eller någon annan S-politruk. Ynkliga är vad de är.