”Varför behöver ingen ta ansvar!?”

”Varför behöver ingen ta ansvar!?” En kamrat frågade mig detta med en ton någonstans mellan frustration och ilska. Vi diskuterade massinvandringen, men hade lika gärna kunnat prata om energiförsörjningen, den gröna omställningen, brottsligheten, bidragssystemet, skolan eller åsiktskorridoren. Det finns mycket som är fel i dagens Sverige, men det är märkligt svårt att säga vems fel det är.

Det är lätt för våra ledare att gömma sig i komplexiteten. Sverige har 21 regioner, 290 kommuner, cirka 450 myndigheter och 10 miljoner invånare. Till det kommer tusentals företag och icke-statliga organisationer, från IKEA till Svenska kyrkan till Foxtrot. Klart att det blir svårt att avgöra vem vi ska lyncha!

Till saken hör att ansvar kräver makt. Det är orättvist att hålla en person ansvarig för något denne inte har makt över. Men i ett land med tio miljoner invånare så är det oundvikligt att makten blir utspridd. Även om en person hade en miljon gånger mer makt än genomsnittssvensken så skulle denne bara bestämma över 10 procent av allt. Verklig makt är sällsynt i dagens Sverige. Till och med statsministern har ”inflytande” snarare än ”makt”.  

Något som gör det svårare att utkräva ansvar just i Sverige än i många andra länder är att makten är så utspridd. Ibland är detta en bra sak – de länder med de mäktigaste politikerna är ju enväldiga autokratier. Världsrekordet i både makt och (o)ansvar hålls därför sannolikt fortfarande av Stalin.

För att hålla folk ansvariga måste vi ge dem makt. Men ärligt talat – vem vill ge våra politiker mer makt? De är ju oansvariga! Vi hamnar här i ett moment-22. Inget ansvar utan makt, men ingen makt utan ansvar.

Vi måste göra en avvägning mellan ansvar och makt. Vi kan ge politiker mer makt och därmed mer ansvar, men detta ökar deras möjligheter att missköta sig. Vi måste fråga oss själva om vi föredrar svaga politiker med låg förmåga att göra vare sig rätt eller fel, eller mäktiga politiker med hög förmåga att göra både rätt och fel. Tricket är att hitta en bra blandning.

I nuläget lutar Sverige starkt mot svaga och ansvarslösa politiker. Ingen verkar kunna göra någonting. Men detta har en intressant effekt – nämligen att politikerna blir mer sårbara för politiska och gruppsykologiska strömningar. Ingen politiker är stark nog att gå mot strömmen, med resultat att de rör sig med flocken. Det gäller att följa med i trender som antirasism och grön omställning. När dessa tokigheter leder till katastrof så är det lätt att gömma sig undan ansvar bland alla andra politiker som tyckte samma sak.  

Notera att de flesta av Sveriges problem inte handlar om att politiker har gjort fel, utan snarare att de  fortsatt att göra fel långt efter att man borde ha gjort något åt det. Sådant som massinvandring, grön omställning och brottslighet handlar om att politiker underlåtit att dra i bromsen. Nog har många insett problemen, men det lättaste att göra har varit ingenting. Man har inte förmått ändra den förda politiken.

Varför är makten och ansvaret i Sverige så utspritt? Ett av skälen är att vi har ett flerpartisystem. Det betyder att kompromisser blir oundvikliga. Det gör det svårt att avgöra vem som driver vilken politik. Begrunda:  

Var det Miljöpartiet som tvingade Moderaterna att öppna portarna för massinvandring och Socialdemokraterna att dra ned kärnkraften? Eller är det idag bara Moderaterna och Socialdemokraterna som försöker skylla ifrån sig på Miljöpartiet? Ska Kristdemokraterna och näringsminister Ebba Busch hållas ansvariga för Northvolt? När regeringen gör något, är det alla Tidöpartier som agerar eller bara ett av dem? Jag kan inte besvara dessa frågor, vilket är själva poängen. Ansvaret sprids ut mellan småpartierna.

Men ansvaret är inte bara utspritt på partinivå, utan även när det gäller enskilda politiker. Notera märkligheten att ”ministerstyre” är ett grundlagsbrott i Sverige. Detta förvandlar svenska ministrar till eunucker. Makten hamnar istället i byråkratin, där det är ännu mer oklart vem som gör vad. Men byråkratin är ett system snarare än en individ – det är alltför lätt att undvika ansvar genom den gamla klassikern ”jag följde bara order”.

Vad bör vi göra då, om vi vill kunna utkräva ansvar av politiker? Tyvärr kommer vi inte undan att det kräver att vi ger dem makt. Ministerstyre borde inte längre vara ett brott, och ministrarna borde få utökade möjligheter att tolka riksdagens beslut, styra myndigheternas arbete, och framförallt att sparka byråkrater.

När det kommer till partipolitiken finns det två enkla sätt att göra det tydligare vem som står för vad. Detta vore att minska antalet riksdagsledamöter för att göra dem lättare att hålla koll på, samt höja riksdagsspärren för att få bort småpartierna.

Här är det bra att göra en jämförelse med Amerika. Detta är ju det land som de på högerkanten som förlorat tålamodet med Tidöpartierna pekar på. Där har man ett partiväsen med två partier, och en mäktig och därmed (potentiellt) ansvarig president. I nuläget demonstreras både för och nackdelar med detta system av den synnerligen handlingskraftige Donald Trump.

Vågar vi ge våra svenska politiker sådan makt? Om vi vågar det så får vi åtminstone veta vem vi ska jaga med högafflarna.