Tänk att bara komma på idén att bygga en järnväg som kostar en över halv miljon kronor per järnvägsmeter. I detta vansinne, där tunnlar och broar ska byggas till förbannelse ska även hela järnvägsstationer flyttas ut från statskärnor, projekterar man i 25 år för att sedan bygga i 10 år. Det verkar snurrigt, för att inte säga galet. Men det är verklighet. Och ansvariga politiker tycker det är fullt rimligt. Stora infrastruktur kostar, menar de.
Det handlar om det okända tågprojektet Ostlänken. En 16 mil lång sträcka mellan Stockholm och Linköping som ska bespara resenärerna restid. Det projekterade priset var från start för snart 25 år sedan 10 miljarder, eller 62 500 kr/järnvägsmeter. Nu ligger det projekterade priset på 91,4 miljarder kronor, och den nya järnvägen påstås stå klart 2035. Men det stannar eventuellt inte där. Ett slutpris på 120 miljarder är inte otänkbart, enligt Riks dokumentär. Det motsvarar 750 000 kr/järnvägsmeter…
Det är inte första gången som vi har sett sådana här megaprojekt rusa i höjden både i pris och pengar. Mest spektakulärt kanske var tunnelbygget i Hallandsåsen. Tunnelprojektet genom Hallandsåsen blev cirka 10-11 gånger dyrare än den ursprungliga budgeten (från cirka 1 miljard kronor till 10,5-11,3 miljarder kronor) och tog ungefär 21 år att slutföra istället för de planerade 5 åren. Besparingen i restid blev ca 7 minuter.
Det är snarare regel än undantag att dessa projekt blir dyrare och tar längre tid än väntat. Det slår även Riksrevisionen fast i sin granskningsrapport. Vad som provocerar är att det är professionella tjänstemän som räknar – inte fritidspolitiker eller nyexaminerade ingenjörer. Trots detta blir det fel gång på gång. Man överskattar systematiskt nyttan och underskattar kostnaderna.
Konstigt. Eller inte.
Det är lätt att se att det handlar om politiska budskap och prestige. Kommunpampar vill visa hur duktiga och mäktiga de är, medan vänstern i riksdagshuset jublar. Att moderata kommunpolitiker inte sällan ansluter sig till dessa ekonomiskt oförsvarliga megaprojekt beror på svag personlig integritet. De vill hellre vara med i gänget än att våga stå upp för vett och sans.
För järnvägsprojektet Ostlänken är dessutom skadan på naturen stor. Det borde vänstern reagera på. Men med Ostlänken finns det möjlighet att koppla samman den med flygplatsen Skavsta som skulle kunna göra nedläggningen av Bromma så mycket enklare – vilket är Stockholmsvänsterns våta dröm.
Vänsterns besatthet av att tvinga bilister till tåg har skapat en infrastrukturpolitik helt utan ekonomiskt förnuft. Detta är inga misstag – det är en utarbetad strategi. Miljarderna flödar medan relevant kostnadsmedvetenhet är ointressant. Målet är enkelt: skattebetalarna ska fostras till att leva enligt vänsterns ideal; det är tåg istället för bilen alla dagar i veckan. Bokstavligt talat. Ren socialism, med andra ord.