S-politik spännande, men ohållbar (som alltid)

Den största skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik är att högerns politik är tråkig och vänsterns spännande. Det beror på att högerpolitik är mer eftertänksam och reell. Vänsterns är diametralt motsatt. Den är fantasifull, overklig och många gånger ogenomförbar.

Ta till exempel Socialdemokraternas idéer om att både förkorta arbetstiden, få samma lön OCH mer i pension. Alla ska jobba mindre och få mer pengar. Låter fantastiskt! Varför kom inte de borgerliga partierna på det superupplägget?

Jo, av den enkla anledningen att det är för bra för att vara sant. Men det struntar Socialdemokraterna i. Lögnen finner de alltid nära till hands. Och frågorna slipper de också – från den alltid så s-lojala journalistkåren.

I runda slängar jobbar ungefär hälften av Sveriges befolkning. Snittarbetstiden ligger på närmare 30 timmar per vecka – inte 40. Det beror på att vissa jobbar bara någon timme om dagen medan andra jobbar mer än fulltid. Bara fyra av tio är självförsörjande. Man behöver inte vara särskilt slug för att förstå att kalkylen för en 35-timmars arbetsvecka inte håller, särskilt med tanke på att dagens snittarbetstid på 30 timmar givetvis kommer att sänkas om 35-timmars arbetsvecka införs. Även deltidsanställda vill ju jobba mindre för samma lön. Låt säga att snittarbetstiden i så fall kommer att hamna på ca 25-26 timmar/vecka och anställd. Det skulle vara en ekonomisk katastrof för Sverige. Det förstår alla. Men det vill inte S prata om.

Ett högerparti skulle aldrig komma med något sådant oansvarigt förslag. Och skulle det ske, skulle de av media bli synade i varenda söm.

Men hos Socialdemokraterna råder det halleluja-stämning. 35-timmars arbetsvecka kallar de för ”Århundradets frihetsreform”. Fantastiskt, vem vill inte ha mer frihet? Men vem som ska betala förblir en obesvarad fråga. Beräkningar anger att det skulle kosta 509 miljarder kronor, och det kommer att påverka oss alla. Vårdköerna kommer att bli längre och skolan sämre. Ytterligare 1 100 heltidsanställda undersköterskor kommer att saknas samt 1 600 heltidsanställda grundskollärare. Men den alltid så optimistiska men inte lika pålästa Annika Strandhäll struntar i det och säger att det ”är dags nu”.

Och mer i pension ska vi också få – utan att behöva anstränga oss ytterligare. De som räknar på olika framtidsscenarier slår gång på gång larm. Våra nuvarande arbetsinsatser kommer inte att räcka för att rädda pensionerna. Pensionsmyndigheten är en av dessa som varnar. Den enda utvägen är att vi alla måste jobba mer och längre – inte mindre – om pensionssystemet ska överleva.

Men Socialdemokraterna slår dövörat till. Det nalkas ju val. Röstköp i den omfattning som S gjorde vid förra valet, när de höjde pensionerna som betalades ut strax före valet (Wow, tala om röstköp!) kan de inte göra inför nästa val. Istället föreslår S att det ska vara antalet arbetsår som är avgörande för beräkningen av pensionen – inte den samlade livsinkomsten. Det begriper vem som helst att det är ett tvättäkta latemansupplägg inspirerat av socialismens fader Karl Marx, och som princip uppmuntrar till mindre arbete. Hur motbjudande är inte det?

Andra exempel på S-politikens ”spännande” idéer gäller bostadssegregationen, hur den ska brytas. S anser att alla problem som är kopplade till invandringen som hög arbetslöshet, dåliga skolresultat, kriminalitet, islamism, kvinnoförtryck och hederskultur beror på boendet. Om bara de som bor i de invandrartäta bostadsområdena får nya bostäder, någon annanstans, så försvinner problemen. Några frågor på det? Ja, massor. Men dessa ställs inte.

S drömmer därför om en tvångsförflyttning ”i en skala vi tidigare inte sett”, som Lawen Redar uttrycker sig i sin rapport. Och svensken ska sen tvångsintegreras. Regeringen gav SCB och Boverket i uppdrag att kartlägga ”utanförskapet i Sverige”. Resultatet visade att 180 områden i 66 kommuner kan betecknas som utanförskapsområden. Totalt bor 710 000 personer i dessa områden. Hur denna massförflyttning ska ske är ovisst. Av formuleringen ”i en skala vi tidigare inte sett” att döma får vi anta att tvångsförflyttningen kommer att ske med hjälp av statliga tvångsmetoder.

Men hur det ska gå till i kommuner där andelen med utländsk härkomst är större än den med svensk, som t.ex. Malmö och Botkyrka, kan man undra. Är det svenskar som ska tvångsförflyttas in i dessa kommuner, eller vad är planen? Och vad ska S göra med alla mosképlaner som Stockholmssossen Karin Wanngård uttryckte var en rättvisefråga. Det ska byggas lika många moskéer som det finns kyrkor, menade hon.

S lovar också dyrt och heligt att skatterna ska höjas. Men även det är mycket snack. Det kan få effekten att företagen lämnar landet. Om kompetent arbetskraft flyr till länder med lägre skatter och högre nettolöner, måste företagen följa efter. Förr sågs utflytt av företag inte som någon större risk. Palme kunde socialist-storma bäst han ville. Men nu med EU-medlemskapet och internet som gör världen mindre ligger det i farans riktning. Då tryter tillväxten och skattebasen minskar.

I sammanhanget är det är viktigt att komma ihåg att Magdalena Andersson är beroende av bidragstagarna för att vinna val. Därför lovar hon ständigt fler och mer bidrag. Men för att hon ska kunna driva socialistisk politik behöver hon kapitalisterna. Utan dessa är socialistisk politik inte möjlig.

S-statsministern Göran Persson fick bittert erfara det. För att de rika inte skulle lämna Sverige tvingades han införa undantagsregler för de allra rikaste som skattebefriades från förmögenhetsskatt. Det visar hur omöjlig och felaktig socialistisk politik är. Men den låter bra, förbannat bra, att ta från de rika och ge till de fattiga. Men i långa loppet är all socialistisk politik ogenomförbar.

Borgerlig politik må vara tråkig, men den är åtminstone äkta och bygger inte på andra människors pengar.