Minns ni ”Peak Oil”? För bara femton år sedan var det en synnerligen populär undergångsprofetia om att världen skulle få slut på olja. Självsäkra ”experter” och aktivister som James Howard Kunstler predikade att det var en fråga om ”när” snarare än ”om”. Eftersom olja än idag står för 30 procent av vår energiproduktion (och ytterligare 50 procent från kol och gas, som också omgärdats av liknande idéer) så sågs detta som ett stort hot mot den moderna civilisationen.
Men idag har denna förutsägelse själv ”peakat” och man hör knappt talas om den längre. Idag tar ingen seriös person i branschen Peak oil på allvar, förutom om man med begreppet menar en avsiktlig oljeproduktionstopp för att motverka den nya stjärnan bland undergångsprofetiorna – den globala uppvärmningen.
Som de flesta undergångsprofetior har Peak Oil en lång historia, och datumet för domedagen sköts ständigt framåt. Idéer om oljetoppen är lika gamla som oljeåldern själv, och började samtidigt som den första oljeboomen i Pennsylvania efter det amerikanska inbördeskriget. I 150 år var domedagen 10 år in i framtiden, som den brukar vara. Men oljeproduktionen fortsatte att öka, nya fält upptäcktes och oljan användes allt mer effektivt.
Vad var det som slutligen knäckte profetian? Ett ord: fracking. Alltså att man pumpar ned kemikalier (främst vatten) i berggrunden och på så sätt spräcker stenen. Det tillåter sedan olja och naturgas att sippra upp lättare. Detta har gjort tidigare otillgängliga fyndigheter tillgängliga och väckt liv i sådana man tidigare ansett utpumpade. Amerikansk oljeproduktion har fördubblats sedan 2006, och det tidigare oljeberoendet är brutet. Världen har nu oljereserver så att det praktiskt taget räcker för evigt – eller åtminstone i århundraden.
Det andra skälet till att Peak oil-idén har gått på dekis är att den fått hård konkurrens från en annan domedagsprofetia. Detta är idéerna om klimatet och den globala uppvärmningen. På många sätt är detta den exakta motsatsen till Peak oil, eftersom de troende tycker att vi har för mycket olja, kol och gas. De leder ju till de syndiga koldioxidutsläppen! Ironiskt nog gör detta den enes undergångsscenario till den andras lösning – man försöker avsiktligt att skapa Peak oil.
De som trodde på Peak oil underskattade våra möjligheter att fortsätta utvinna olja och andra fossila bränslen. Men eftersom 80 procent av världens energi fortfarande kommer ifrån dessa så hade de helt rätt i att det hade fått katastrofala konsekvenser om vi hade fått slut på sådana.
Sambandet mellan energi och välstånd är starkt, så om vi hade förlorat 80 procent av vår energi hade vi även förlorat 80 procent av vårt välstånd. Eller kanske ännu mer, om det hade lett till en långtgående samhällskollaps. Detta hade varit katastrofalt i en värld med åtta miljarder människor, varav hundratals miljoner fortfarande har svårt att skaffa mat. Men detta är alltså vad våra Högt Ärade Ledare nu avsiktligt försöker ställa till med – om än under kontrollerade former – för att hindra att världens medeltemperatur blir några grader varmare.
Kanske den viktigaste läxan vi kan lära oss från Peak oil är hur viktigt det är att inte överreagera – inte ens inför ytligt övertygande bevisning. För vi ska inte tro att de som trodde på Peak oil var dumma. I slutändan så är ju olja en icke-förnybar resurs, så det finns en gräns för produktion.
De troende var ofta själva i oljebranschen, och miljontals dollar lades på att studera problemet. David White var USA:s chefsgeolog när han år 1919 sa att oljetoppen kanske skulle nås inom tre år, och M. King Hubbert hade tjugo års erfarenhet av branschen när han på femtiotalet sa att toppen skulle nås mellan 1965 och 1970. När Romklubben i sin ”Tillväxtens gränser” från 1972 påstod att oljan skulle vara slut om 30 till 50 år så baserade de det på tidens mest avancerade datormodeller.
Vi misslyckas inte att förutse framtiden för att vi är dumma, utan för att framtiden är oförutsägbar. Vi måste vara försiktiga, och inte tro att bara dumma människor är sårbara för sådana här profetior. Det vore dumt.