Om integration och grönsaker

Mitt liv har genomgått en kulinarisk revolution. Eller nja, det är kanske att gå för långt. Men nyligen har jag upptäckt frysta grönsaker och frukt. Praktiskt, billigt, och hälsosamt. Detta är kanske inget världsomvälvande, och jag förväntar mig inget nobelpris. Jag misstänker att det funnits andra svenskar som handlat frysta grönsaker och frukt innan jag gjorde det. Men denna upptäckt illustrerar något viktigt – nämligen hur mycket det finns att lära sig om vårt land, och därmed hur svårt det är att integreras.

Tydligen kan jag efter åtskilliga decennier fortfarande lära mig saker om livet i Sverige. Att lära sig nya saker är så normalt att vi knappt noterar det. Ofta är det ganska ödmjuka läxor – som fryst frukt, vilken buss man bör ta, att det finns billiga disktrasehållare på Claes Ohlson, att man föredrar ICA framför Coop, eller att deklarera i tid. Att leva i Sverige innebär att ständigt lära sig, och jag förväntar mig att fortsätta att lära mig tills jag dör.

Men att det finns så mycket att lära förklarar varför det är så svårt för invandrare att bli integrerade. För integration är i slutändan en läroprocess. Om jag själv inte fullt ut bemästrat livet i Sverige efter decennier så bör jag inte förvänta mig att invandrare kan göra det på några månader eller år, eller kanske ens under en hel livstid.

Att det är svårt att vara en främling i ett främmande land märks när man är ute och reser. Det är förvirrande och bökigt. Visst går det att resa bekvämt genom att kasta pengar på problemen, vilket förklarar varför det är dyrt att vara turist. Det man betalar för är vanligtvis sin brist på kunskap om det område man befinner sig i. Men problemet tydliggörs om man går in i en vanlig matvarubutik  i turistmålet. Allt är nytt, nya varor och nya märken. Man vet inte vad som är billigt, dyrt, gott, nyttigt eller pålitligt. Man vet inte att frysta grönsaker är bra. Det enkla blir svårt. Detta är förvirrande, paralyserande.

I Sverige har vi i decennier underskattat dessa integrationssvårigheter. Vi har viftat bort invändningar, ibland till och med anklagat de som framfört dem för ”rassssissssmmm!!”. En välvillig tolkning är att vi antagit att andra kommer ha lika lätt att klara sig i Sverige som vi själva har. Men då har vi missat den lilla detaljen att vi haft decennier av erfarenhet av att leva i Sverige, och att denna förmåga kommer från en inlärningsprocess som bokstavligen började vid födseln, och att vi som lärare hade föräldrar som själva hade decennier av erfarenhet bakom sig.

En mindre välvillig tolkning är att man av ideologiska skäl ville trycka in så många invandrare i landet som möjligt. Åt helvete med konsekvenserna. 

Integrationsinlärningsprocessen är så svår och stor att vi inte bör förvänta oss att den sker av sig självt. Så är det med de flesta saker som är svåra – ofta blir de inte gjorda överhuvudtaget. Det bör inte komma som någon förvåning när många invandrare totalt stagnerar i sin integration och fastnar i etniska enklaver. Vanans makt är stark – som att äta färska grönsaker snarare än frysta.  

Vi bör också inse begränsningarna för staten att på artificiell väg skapa integration diverse utbildningar och program. Att leva i Sverige är inget man lär sig i skolan. Snarare tvärtom – vårt nuvarande skolsystem är värdelöst när det gäller praktisk och vardaglig kunskap, som de frysta grönsakernas välsignelser. Istället handlar integration om praktisk, tyst och lokal kunskap snarare än sådant man kan studera sig till. Ofta ”enkla” saker, som om ett månadskort i lokaltrafiken är prisvärt, eller när en cykel är att föredra framför bil, eller hur man bör klä sig när det är tio minus och blåsigt, eller vart man bör vända sig om man ska få bilen reparerad.

Det är svårt att vara svensk. Och ännu svårare att bli svensk. Men för att integrationen ska fungera måste det vara svårare att inte vara svensk än att vara svensk. Annars kommer invandrare inte att välja den vägen.

Och därmed missa de frysta grönsakernas välsignelser.