Mina judeskämt är inte roliga längre

För ett antal år sedan hjälpte jag en kamrat att flytta. Vid ett tillfälle pekade han på en garderob och sa: ”Där har jag gömt mitt judeguld”. Lite senare så invände han emot att vi skulle lämna saker obevakade nere på gatan, eftersom det ”kunde komma en jude och stjäla det”. Till detta svarade jag att juden nog ville ha tillbaka sitt guld.

Om detta var roligt ens vid tillfället kan man diskutera, men vi tyckte åtminstone det. Vänner har den magiska effekten att man tillsammans kan skratta åt de sämsta skämt.

Men tiderna har förändrats, och nu skulle vi vara långt mer försiktiga med att skämta om judar. Är det för att vi slutat vara antisemiter? Självklart inte – vi var ju aldrig antisemiter överhuvudtaget. Med våra judeskämt drev vi inte med judar, utan med antisemitismens absurditet. Det var lika knasigt som att skylla dåligt väder på häxor eller det flygande spaghettimonstret.  

Men nu tas antisemitismen på blodigt allvar igen. På våra gator firade tusentals ”svenskar” oktoberpogromen 2023, och man har fortsatt att hylla Hamas och kräva ett fritt Palestina från floden till havet. Alltså ett judefritt Palestina. Att det finns invandrare som tycker att detta är en bra idé är knappast konstigt, med tanke på att många av dem kommer från platser där antisemitismen är statsideologi. Mer anmärkningsvärt är hur judehatet fått fäste bland etniska svenskar på vänsterkanten.

Antisemitismen är lika absurd som den alltid varit, men problemet är att vi verkar ha glömt att den är det. Eller snarare är det en absurditet vi vant oss vid, som idén om att män kan vara kvinnor eller islam är en fredens religion. Det är en absurditet folk faktiskt kan tro att man tror på, så det gäller att hålla tungan rätt i mun.

Notera att mitt och min kamrats skämtande i praktiken var riktat mot antisemiterna snarare än judarna. Det som gjorde skämten roliga – och nu antar jag att de var roliga – var just hur dumma de var.

För att humor ska fungera så krävs att folk förstår att det är humor. De flesta har någon gång hamnat i en situation där de dragit ett skämt som andra sedan tagit på allvar. Resultatet är ofta pinsamt för alla inblandade.  

Inom politiken är sådana ”missförstånd” regel snarare än undantag, vilket förklarar varför politiker sällan drar några skämt, åtminstone inte några som är det minsta kontroversiella. Vi minns hur det gick för Anna Kinberg (numera Kinberg Batra) när hon påstod att ”Stockholmare är smartare än lantisar”, eller Björn Rosengren när han kallade Norge för ”den sista sovjetstaten”, eller Hanif Bali när han ”hotade” Dagens nyheter. Politiker med humor, som Donald Trump och Boris Johnson, brukar vara kontroversiella och ständigt jagade i media.

På så vis avslöjar humor mycket om ett samhälle. Men inte lika mycket som bristen på humor avslöjar. Det eviga ”det där får man inte skämta om!” sätter vår kulturs mentala gränser. I takt med att antisemitismen återigen blivit aktuell så har det blivit svårare att skämta om den.

Om antisemitismen åter sjunker undan så kommer jag återigen att kunna dra mina judeskämt. Det ser jag fram emot. Tyvärr verkar i nuläget det motsatta scenariot mer sannolikt, alltså att jag återigen kan dra mina judeskämt eftersom de blivit helt acceptabelt att driva med judar.

Jag vill ju att folk ska skratta av rätt skäl – för att judeskämt är dumma, och inte bara för att de inser att de är dumma, utan att de även inser att de är avsiktligt dumma. Om folk skrattar för att de håller med skämtet har något gått fel.