Linn Johansson berättar här sin personliga berättelse om sina tjugo år i Vänsterpartiet, och ger en unik inblick i den politiska vänstern.
Man skulle kunna tro att jag alltid har varit konservativ, men sanningen är den att jag som 16-åring blev medlem i Vänsterpartiet. Jag hade 20 års erfarenhet inom vänstern innan jag vaknade och valde att möta den bistra sanningen om hur allt hänger ihop och vänsterns förmåga att blunda för viktiga ämnen för att dessa inte passar in i deras eget narrativ. Här kommer mitt erkännande.
Det gick aldrig ihop för mig hur vänstern kunde stödja islam eller Palestina. Man var tydliga med att muslimer och Palestinier endast var offer för ett systematiskt förtryck och att arabländerna endast är som de är på grund av västvärldens agerande. Man var även tydlig med att radikaliseringen inom islam endast var en produkt av att de givits en dålig hand och att även de hade blivit som vi om de bara hade givits rätt förutsättningar.
När det kom kritik mot detta var reaktionen ofta ilska, även för mig. Någonstans vet vänstern att deras förespråkande av HBTQ, mänskliga rättigheter och socialism inte går ihop med islam. Sanningen är den att de är bittert medvetna om den saken. Anledningen till att de börjar skrika och håna när det påpekas beror på att de endast kommer med slagord som de egentligen inte vet innebörden bakom. De går direkt in i tanken att motståndaren inte förstår någonting, och väljer aggression för att dölja deras egna känslor av osäkerhet.
Vänstern gillar att hitta på förtryck som inte finns, och tror starkt på att vita bör ärva synderna från sina förfäder. På grund av vår etnicitet, anser de, bör vi för evigt ligga i skuld till de icke-vita på grund av historiska händelser som skett så långt bak som flera hundra år sedan. Detta är anledningen till att patriotism hos dem är ett fult ord, då de anser att vi själva bör känna skuld för vad västvärlden har lyckats åstadkomma. Den kollektiva skulden gäller endast vita såklart – vi kan ju inte lägga kollektiv skuld på någon annan.
Vänstern är övertygad om att de är de enda som sprider kärlek, medan alla som kommer med kritik endast gör detta för att sprida hat. De anser att all kritik som riktas mot deras utsedda immuna grupper kommer utifrån ett perspektiv av främlingsfientlighet och en ingrodd misstro till allt som är främmande. De vill gärna vända det till att kritiken är orättfärdig, oavsett vad kritiken är, endast för att de förutsätter att kritiken kommer ur ett hat med någon slags rasbiologisk bakgrund.
Deras egna ideologi är fylld av avund för hårt arbetande människor. Är man rik är man automatiskt girig. Se bara på kritiken mot familjen Wallenberg eller Bill Gates. Inte ens när Gates började skänka bort stora delar av sin förmögenhet till välgörenhet var det nog, då de anser att han fortfarande var rik efter att ha donerat miljarder. Det är fult att vara rik i deras värld. I min erfarenhet inom vänstern så saknar de ambition. Faktiskt så är det så att jag nog inte träffat en enda person inom vänstern med ambition och förmåga till självreflektion.
Med allt det sagt så vill jag vara tydlig med att jag inte hatar vänstern, åtminstone inte som individer. Jag ser dem som vilsna personer som söker identitet och samhörighet, och som hört slagord upprepats hela livet och därmed gjort dessa till sin sanning. Jag har träffat otroligt många fina människor i Vänsterpartiet och jag kan knappast säga att de har brist på empati. Men det är just denna empati som gör dem så mottagliga för att förneka sanningen för sig själva.
Många inom vänstern mår dåligt psykiskt, vilket jag också gjorde. När jag tog mig ur detta vågade jag möta mig själv på ett annat sätt och jag vågade möta de sidor av mig själv som jag hade intalat mig att jag måste förtränga.
För första gången vågade jag 2022 göra en valkompass med det jag instinktivt kände var rätt, istället för det jag hade intalat mig själv var rätt, och där och då såg jag SD lysa som en klar vinnare. 2023 tog jag klivet att lämna Vänsterpartiet och gick med i Sverigedemokraterna, och idag är jag stadig medlem med ett guldfärgat medlemskort som bevis – och jag har aldrig varit lyckligare!
Linn Johansson Leinonen (SD)
Politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR