I sin nya bok Avrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben avslöjar Jan Söderqvist Bonnesenaffären i all dess förruttnelse. Det är en komplicerad härva med början i Uppdrag gransknings felaktiga påståenden om att Swedbank tillät penningtvätt i Baltikum. Här vill jag titta närmare på en tredjedel av skandalen, nämligen Söderqvists berättelse om hur före detta statsminister Göran Persson utnyttjade situationen för att kapa en av Sveriges största banker.
I sin bok visar Söderqvist övertygande att Uppdrag gransknings anklagelser mot Swedbank var helt grundlösa, och att de även när de först presenterades i februari 2019 mycket dåligt underbyggda. Detta hindrade dock inte de ansvariga journalisterna (främst Joachim Dyfvermark och Axel Gordh Humlesjö, senare belönade med Stora journalistpriset för årets avslöjande) från att sätta igång ett massivt drev mot banken och dess vd Birgitte Bonnesen.
Söderqvist beskriver hur detta drev nådde en sådan frenesi att till och med myndigheterna drogs med i blodtörsten. Ekobrottsmyndigheten gjorde en räd mot Swedbank 27 mars 2019, med resultat att Swedbanks aktier föll med 12 procent. Nästa dag föll de ytterligare 4,3 procent, och redan klockan 10:00 tvingas man stoppa handeln med aktien. Miljarder gick upp i rök. Den panikslagna styrelsen valde att sparka vd Birgitte Bonnesen (med hennes tillåtelse) trots att de visste att anklagelserna var ogrundade.
Jens Henriksson blev den som enligt Söderqvist släppte in räven i hönshuset. Han representerade försäkringsbolaget Folksam, storägare i Swedbank. Från den positionen använder han skandalen för att tvinga Swedbanks styrelse att avgå. Ny styrelseordförande blev Henrikssons före detta chef under sin tid som bland annat statssekreterare, alltså Göran ”Han som bestämmer” Persson, Sveriges statsminister 1996–2006. Persson återgäldade sedan Henrikssons trogna tjänst genom att göra honom till vd.
Men hur skulle duon stärka sin makt över det skandaldrabbade Swedbank? Jo, man måste ju visa att man var där för att ”städa upp”. Detta är ett uttryck Persson använt om och om igen, till och med fem år efter att han fått posten. Att man ännu inte år 2025 hittat någon penningtvätt att städa upp spelar ingen roll.
Enligt Söderqvist var det första steget att hänga ut den tidigare vd:n Birgitte Bonnesen som syndabock. Det var lätt gjort, eftersom media redan jagade henne. Bonnesen själv försökte desperat kontakta Persson för att förklara situationen – även om han säkert redan visste.
I intervju med Jan Söderqvist sade Bonnesen: ”Jag ringde och ringde, lämnade meddelanden, ingen reaktion, och till slut gav Lars [Idermark, tidigare styrelseordförande] mig Perssons privata mobilnummer. Och jag ringde, skickade SMS, ingen reaktion. Och då ska man komma ihåg att jag fortfarande var anställd i banken och att Göran Persson var min chef”.
Den som var högst ansvarig för Swedbanks complianceavdelning och alltså borde veta mest om eventuellt penningtvätt, Cecilia Hernqvist, frystes också ut av den nya Perssonregimen. Snart tvingades hon lämna. Inte heller Swedbanks baltiska avdelning rådfrågades. Märkligt – som om Persson inte brydde sig om vad som var sant eller inte… För övrigt så ersattes Cecilia Hernqvist snart av en viss Ingrid Harbo, som sa vad Persson ville höra om Bonnesens påstådda korruption.
Men enligt Söderqvist räckte inte allt detta. Göran Persson ville ytterligare stärka sin position, och det sätt han erbjöds var betydligt dyrare. Det var att han accepterade Finansinspektionens sanktioner på 4 miljarder mot Swedbank. Persson gjorde inget försök att bestrida dessa, vilket ju självklart annars är standard vare sig man är skyldig eller ej. Få företag går med på 4 miljarder i böter utan att klaga. Beslutet att sanktionera Swedbank fattades av Finansinspektionen i frånvaro av representanter för bankens complianceavdelningen och till och med de anställda inom själva myndigheten som arbetat med Swedbank.
Persson accepterade alltså glatt fyra miljarder i böter – men det var ju inte han själv som betalade. Faktiskt så tjänade han på det, då böterna stärkte narrativet om att han var den store hjälten som skulle ”städa upp” i Swedbank.
För övrigt kan man tillägga att Jens Henriksson, som gjorde Persson till styrelseordförande, tidigare arbetat inom Finansinspektionen. Myndighetens styrelseordförande var Perssons tidigare finansmarknadsminister, Sven-Erik Österberg. Generaldirektör var Erik Thedéen, som vid tillfället var i blåsväder för att ha hyllat Swedbanks arbete mot penningtvätt och därför nog gärna ville putsa upp sitt rykte genom att ta i med hårdhandskarna. I så fall fungerade det – Thedéen är nu riksbankschef.
En dag 2019 fick Birgitte Bonnesen veta att hon äntligen ska få tala med Persson. Han skulle ringa henne 06:55 på morgonen. I det samtalet får hon veta att hon begått allvarliga fel, brutit mot anställningsavtalet, att hon riskerar att krävas på skadestånd, och så vidare, och att hennes avgångsvederlag därför dras in. Prick klockan 07:00 gick pressmeddelandet ut.
Än idag är Göran Persson styrelseordförande på Swedbank. Allt det kostade var att man totalförstörde Birgitte Bonnesens liv genom att skylla den icke-existerande penningtvätten på henne, och att man betalade 4 miljarder av Swedbanks ägares pengar till Finansinspektionen. Swedbanks anställda förbjöds att följa den ännu pågående rättsprocessen mot Birgitte Bonnesen, till och med på ledig tid.
Persson har sedan dess fått stadigt ökad lön, nu 4,5 miljoner per år. Detta är inte så pjåkigt med tanke på att Persson inte arbetar heltid och att det inte går särskilt bra för banken. Han har bland annat haft tid att vara inblandad i det gröna megaprojektet Hybrit, och i Cambio. Det senare fallet gäller en riggad upphandling på 10 miljarder, där Persson assisterades av sin tidigare Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic. Vår före detta statsminister är uppenbarligen en nätverkare av rang.
Det är ironiskt att falska rykten om en penningtvättsskandal slog över i en riktig skandal. Göran Persson, som en sann opportunist, använde ryktena om oegentligheter för att begå egna oegentligheter. Men det är väl inte helt ovanligt. De som skriker högst om städning är ofta själva de som släpar länder och banker i smutsen. Förhoppningsvis får Jan Söderqvists bok mer uppmärksamhet.
SE ÄVEN: Avrättningen av Birgitte Bonnesen OCH Fallet Bonnesen – fängelse för sanningen?