Hur dumma har vi råd att vara?

När jag läser tidningen får jag intrycket att väst i allmänhet och Sverige i synnerhet inte gör annat än bränner pengar på det ena vansinnesprojektet efter det andra. Klimat, bidrag, invandring, Corona, energiomställning, och så vidare. Tråkmånsar tjatar om att vi inte har oändligt med pengar, men de måste ha fel. Om vi inte hade oändligt med pengar så hade de ju garanterat tagit slut vid det här laget!

Skämt åsido så häpnar jag över de enorma summor som sätts sprätt på. Trots det verkar det alltid finnas lite mer att skrapa ur botten på skattkistan. De flesta länder har en ständigt ökande statsskuld. Det är bara i undantagsfall – vanligtvis eftersom man tvingats till det – som länder bedriver ansvarsfull ekonomisk politik. 

Inte för att jag vill förstöra den goa pessimistiska stämningen, men denna dumhet visar på något vi bör vara tacksamma för – nämligen att de västerländska länderna i grunden är fantastiskt välfungerande. Demokrati och lagstyre med personlig och ekonomisk frihet har skapat ett överflöd som våra förfäder bara kunde drömma om, ens när de byggde det. Detta överflöd är vad som tillåter vår dumhet. Inte vid någon annan tidpunkt i historien hade våra samhällen kunnat begå sådana dumheter vi nu gör utan att gå under på fläcken.

Men nog vore det bra om vi kunde bli kvitt den dumhet som plågar våra samhällen. (Eller för att vara mer precis, den politiska parasitism som ofta framstår som dumhet). Problemet är just att det är själva vår framgång som hindrar oss från att göra det. För att rätta till våra problem så måste vi vara medvetna om att de existerar.

Problemet är bara att våra samhällens grundläggande styrka gör att vi sällan drabbas av vår politiska dumhet. Samhället tragglar vidare. Detta är på ett sätt utmärkt, då det ju betyder att vi slipper samhällskollaps, krig, inbördeskrig, och svält och andra vanliga konsekvenser av politiska problem. Resurser sätts in för att förhindra detta. Men det betyder samtidigt att problemen inte syns, och därför inte åtgärdas.

För egentligen är det ganska sällan som det blir så illa att våra politiska misslyckanden faktiskt syns tydligt. I mitt liv kan jag bara komma ihåg två tillfällen då sådana här misslyckanden har drabbat mig personligen. (Åtminstone drabbat mig på ett direkt och otvetydigt sätt – indirekt och otydligt så drabbas jag som alla andra dagligen). Dessa två tillfällen var flyktingkrisen 2015 och Coronapandemin. Detta var alltså situationer då alla människor noterade att något var fel, då problem inte längre kunde döljas. Om någon tvekade var det bara att gå ut på gatan och se efter. 

Men detta betydde att saker åtgärdades. Även om det återstår mycket att göra så var det ändå 2015 då de första stegen togs för att ta kontroll över migrationen, även om problemet är långtifrån löst. När det gäller Coronapandemin så får man väl dock säga att den gick över av sig själv.  

Vårt samhälles grundläggande styrka betyder alltså att vi inte drabbas, vilket i sin tur betyder att vi inte blir medvetna eller arga, vilket i sin tur betyder att problemet inte åtgärdas. Detta möjliggör den politiska parasitismen. Man kan stjäla och slösa hur mycket som helst så länge folk får vad de vill ha. Folk märker när de får det sämre, men avsaknaden av förbättringar märks inte alls lika tydligt.

Det bästa vore naturligtvis att fixa alla dessa problem. Men av precis diskuterade skäl så blir det svårt. Men vi kan åtminstone glädja oss åt att chansen är god att vi som samhälle kommer att göra det rätta och lösa våra problem – tyvärr först när vi inte har något annat val…