Högerpopulism vs vänsterelitism

Något som har blivit tydligt är att högern alltmer identifieras med ”vanligt folk”, arbetare och svenssons. Vänstern, å andra sidan, identifieras med ”makten”, byråkratin, media och universiteten. Det är ett ständigt tjat om ”högerpopulism”, men det var ett bra tag sedan jag hörde något om ”vänsterpopulism”.

Populism är en bred kyrka, och i grunden varken vänster eller höger eller överhuvudtaget kopplad till någon viss politisk position. Populism handlar inte om att vara för något, utan om att vara emot något: Makten, eliten, etablissemanget. Det är en motståndsrörelse, en protest mot hur de styrande styr.  

Det finns en tydlig ironi i detta, då ju vänstern sedan franska revolutionen har påstått sig stå på det förtryckta folkets sida mot den förtryckande eliten. I praktiken har det (minst sagt) varit lite si och så med det, men tanken har åtminstone alltid funnits där. Idag verkar man helt ha övergett till och med retoriken, och man ser med misstänksamhet på den demokrati som givit amerikanerna Trump, britterna Brexit och svenskarna Sverigedemokraterna. Istället förespråkar man olika former av expertstyre, teknokrati, där en upplyst elit ska utrota rasism och koldioxidutsläpp. Inskränkningar av demokrati och yttrandefrihet är högsta mode, bland annat hos DN och hovfilosofen Åsa Wikforss.  

Vänsterns elitism är inte ny, utan det anmärkningsvärda är att man knappt ens låtsas längre. Ända sedan Marxs och Engels dagar har vänstern främst representerats av privilegierade grupper snarare än folket. Man har länge odlat myten om Partiet som ska leda folket mot framgång – Socialdemokrater här i Sverige, kommunistpartiet i Sovjet och dagens Kina.

Vänsterns ideologi är högst lämplig för ett elitistiskt synsätt. Den går i slutändan ut på att världen ska organisera, styras, kontrolleras, vilket kräver att det finns någon som organisera, styr och kontrollerar. Detta är själva elitismens grundidé – att eliten vet bättre än folket, och att folket ska tvingas att lyda. Folket ses som svagt och hjälplöst, och det är elitens uppgift att ta hand om det. Därav vurmen för invandring och HBTQ+, eftersom dessa grupper anses vara i behov av hjälp. På så vis kan de viftas runt som maskotar.

Visst har det funnits andra traditioner inom vänstern – tänk anarkister och hippies – men de var alltid marginella företeelser. Att vänstern nu öppet har antagit det elitistiska synsättet är egentligen inte så anmärkningsvärt. Det är dit deras idéer alltid pekat, det är där man hör hemma. Mysteriet är egentligen varför det tog sådan tid.

Jag skulle här lägga fokus på samhällsomvandlingen. Sedan det första världskrigets början har de flesta västeuropeiska länder gått från en situation där staten kontrollerade cirka 10 procent av landets resurser till 40 procent, och ibland över 50 procent. Statens makt över samhället har ökat kraftigt. Alltså har den politiska falang som stött och orsakat denna utveckling, främst vänstern, tjänat på detta. Det är svårt att vara emot eliten när man själv är eliten.    

Sådana här skiftningar inom politiken är egentligen inte särskilt ovanliga. Vilka åsikter som har varit vänster och höger har skiftat många gånger, mellan tid och plats. Intressant är att på artonhundratalet när vänstern främst representerades av klassiska liberaler, så var det vänstern som stod på frihetens sida, medan högern försvarade elitens (kyrkan, adeln, kronan) kontroll över folket.

Samtidigt tror jag att denna förändring inte riktigt sjunkit in i vänstern. Vänsterpersoner är kanske de sista som ännu inte insett att de nu är eliten. Men de borde få sig en tankeställare av att de påstår sig bekämpa ”högerpopulism”. För populismens fiende är just elitismen.