Hatts monsterlön + vänsterflirt = falskspel

Anna-Karin Hatt, Centerpartiets nya partiledare. Vilken rivstart hon gjorde. Inte under sitt första framträdande i partiledardebatten i SVT:s Agenda där hon var rätt blek, utan som den girigaste av de alla. Under flera månader sa hon envist nej till att bli partiledare. Hon hade det så bra som Lantbrukarnas Riksförbunds VD med en lön på 330 000 kr/mån. Men så vips tackade hon ja, när det framkom att ersättningen helt plötsligt blev den högsta partiledarlönen någonsin – till och med högre än statsministerns.

Så vad får Centerpartiet för Anna-Karin Hatts månadslön på 223 000 kronor? Ja, ett fortsatt hat mot SD. För det är det enda löftet som partiets nya partiledare vill ge. Hennes företrädare Muharrem Demirok gjorde exakt samma jobb för 70 000 kr/mån lägre. Känns slösaktigt, kan man tycka, även för ett parti som har en dryg miljard i kassan.

Förutom det är det anmärkningsvärt att ett så kallat liberalt, frihetligt parti fortsätter att lova hata och förakta en dryg femtedel av Sveriges befolkning, särskilt med tanke på att denna del är den som kämpar allra mest för att Sverige ska vara ett land för svenskar. Fy och fasa för dessa, låter hon upprepa likt partiets förra partiledare, när man istället kan förespråka Centerpartiets idé om öppen arbetskraftsinvandring, ökad asyl- och anhörighetsinvandring samt fler kvotflyktingar.

Istället ler även Anna-Karin Hatt insmickrande vänster ut. Mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vars migrationspolitik de kan förenas hjärtligt kring – men där den ekonomiska politiken inte på något sätt går i samklang med Centerpartiets.

I sammanhanget blir Hatts monsterlön och vänsterflirt ett falskspel. Först tackar hon konsekvent nej till partiledarjobbet, för att sen helt plötsligt säga ja när lönen är den högsta någonsin för en partiledare. Självklart nekar Anna-Karin Hatt till att lönen skulle vara avgörande för att hon ändrade sig. Men vad skulle det annars vara? Partiledarrollen har ju knappast ändrat karaktär. Den är ju vad den alltid har varit. Pengar är med andra ord av betydelse för Anna-Karin Hatt. Inget fel med det, och hon markerar då också att hon personligen tror på den ekonomiska politik som Centerpartiet för. Hon anser att det är av vikt att kunna bli rik genom hårt arbete och att privatekonomin är en frihetsfaktor för varje individ. Men den synen har varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Deras grundsyn är att staten är styrande och alla pengar är statens pengar.

Men kanske har Anna-Karin Hatt varit så pass krass att hon har räknat i kronor och ören innan hon tackade ja till partiledarrollen. Att kräva en lön som skulle ge henne ekonomisk trygghet även med en socialistisk skattepolitik – en slags kompensation för framtida höjda inkomstskatter som hon själv vid en eventuell valvinst 2026 måste vara med och bestämma om. Paradoxalt och egoistiskt, kan man tycka, och inte särskilt klädsamt för rollen som partiledare. Vem är man som tänker så? ”Ok, jag tar jobbet att hata SD, fortsätter med att låtsas att C är ett högerparti som kommer att stödja vänsterblocket, men då ska jag bli kompenserad för det.”

Fast det absurda stannar inte där. Det är även Centerpartiets liberala syn som provocerar. Centerpartiet brukar beteckna sig som den ”gröna liberala kraften”. Men med röda självvalda kompisar (S & V), blir resultatet brunt. Prova själv att blanda grönt och rött. Och det är precis det vi redan ser prov på, på våra gator och torg varje lördag. Judehatet.

Fortsätter Centerpartiet sitt samarbete med vänstern, kommer de också att tvingas acceptera Vänsterpartiets ”liberala” syn på antisemitism. Vänstern förstår inte själv hur de har normaliserat antisemitismen. Nooshi Dadgostar skryter ofta om att Vänsterpartiet är det partiet som jobbat mest för att få bort judehatet i sitt parti. Förmodligen för att hon lever i en kontext där judehat är normalt och hon tror i sin enfald att även andra har samma nedlåtande tankar om judar som vänsterpartister har. Det är detta som Anna-Karin Hatt ska förhålla sig till.

Anna-Karin Hatt tillsattes i hopp om att rädda Centerpartiet från den nedåtgående kurva som partiet har haft sedan Annie Lööf startade upp sin SD-hatkampanj och som sen Muharrem Demirok tog över. En kampanj som förflyttade Centerpartiet från höger- till vänsterblocket. Detta sidbyte har varit och är kostsamt. Den enda förändringen med en ny partiledare för Centerpartiet är att partiet nu har en dyrare partiledare – en som har sett till sitt eget bästa snarare än till partiets. Det var oväntat.