Frihet kräver gemenskap

En tanke som återkommit i historien är idén att demokrati i synnerhet och frihet i allmänhet bara är möjligt i mindre stater. Aristoteles var (som vanligt) först ut, och ännu tvåtusen år senare accepterades idén av tänkare som Montesquieu och Rousseau. Verkligheten tycktes ha gett dem rätt då de friaste platserna på jorden alltid varit stadsstater, som de grekiska på Aristoteles tid eller de italienska under renässansen.

En vändpunkt kom dock i och med USA:s självständighet. För första gången lyckades man etablera ett fritt statsskick över en yta större än en stadsstat. Även detta var länge kontroversiellt, och något grundlagsfäderna noggrant fick argumentera för i de berömda Federalist Papers.

Varför ansågs frihet endast möjligt i stadsstater? Eftersom frihet är svårt, och det är lättare att styra en liten stad än ett stort imperium. Ju mindre en stat är, desto större är chansen att folket har en större gemenskapskänsla och fler gemensamma intressen. Det är också lättare att övervaka de oundvikliga försöken till parasitism, samt att kommunicera med varandra och komma överens.

När vi ger folk frihet så vet vi inte hur de kommer att använda den. Det är själva poängen – frihet innebär att folk själva får välja hur de lever sina liv. Men det ändrar inte faktum att för att landet ska blomstra (eller ens överleva) så måste tillräckligt många använda sin frihet till att stötta det. Eller åtminstone inte parasitera.

Ironiskt nog kräver frihet alltså att folk självmant väljer att inte använda sig av den. Åtminstone inte i full utsträckning. Även i en demokrati – speciellt i en demokrati – måste vi kunna lita på varandra. Där finns ingen brutal diktator som kan upprätthålla ordningen med tvång. Med andra ord, friheten kräver att vi alla är på samma sida, att vi har en gemenskap.  

Men stämmer det verkligen att frihet kräver gemenskap, och att gemenskap kräver småskalighet? Idag har vi trots allt gott om fungerande demokratier som är enorma. Tänk på Indien med dess 1.4 miljarder medborgare, eller Kanada med dess 9 miljoner kvadratkilometer. Även de europeiska demokratier som vi idag klassar som små är ofta större än antikens imperier och medeltidens kungadömen, åtminstone när det gäller folkmängd.

Men detta betyder inte att Aristoteles och hans efterföljare hade fel. Eller snarare, de la tyngden på fel sak. För om en stat kan hantera frihet beror inte på hur stor den är, utan på hur stark dess gemenskap är. I äldre tider var det helt sant att en stark gemenskap bara var möjlig i en liten stat.

Men idag har världen krympt. Eller mer precist, det senaste halvmillenniets tekniska utveckling har gjort det möjligt att skapa större gemenskaper. När USA blev självständigt var tryckpressen väletablerad och skepp seglade rutinmässigt över Atlanten. Sedan dess har vi även fått sådant som järnvägen, radion, telefonen, bilen, televisionen och internet.

Det är ingen slump att demokratiska nationalstater blev vanligare på artonhundratalet, eller att de först blev vanliga i det högteknologiska Västeuropa. För första gången i världshistorien blev det möjligt att skapa den gemenskap friheten kräver även på större skala. Kultur och handel spred sig, och lagens arm blev lång. Hela nationer kunde nu kommunicera, förstå och sympatisera med varandra. Det var alltså inte att frihet plötsligt krävde mindre gemenskap, utan att vi med teknikens hjälp kunde skapa denna gemenskap.

Vi kommer aldrig ifrån detta frihetens gemenskapskrav. Det demonstreras varje gång en regering frivilligt avgår efter att ha förlorat ett val. När detta sker visar det att regeringen respekterar gemenskapens beslut, och litar på att efterträdarna inte kommer att göra slarvsylta vare sig av landet eller den tidigare regeringens medlemmar. Nog brukar det ske en hel del klagande vid regeringsombyten, men handlingar talar högre än ord – vi litar på varandra.   

Sverige har länge varit ett av de friaste länderna i världen, och folkets möjlighet att påverka samhällsutvecklingen har varit stor. Vad man än tycker om de gamla Socialdemokraterna så hade de folkets stöd. Vi har litat på varandra, och mestadels dragit åt samma håll. Därför har vi kunnat tillåta varandra att vara fria.

Men mörka moln tornar upp på horisonten för denna kombination av frihet och gemenskap. Ja, till betydande del handlar det om invandring. Men ännu mer kritiskt är orsaken bakom invandringen. Detta är ett långtgående förakt för vår gemenskap, oikofobin, och hyllandet av mångkulturen. Typexemplet är Fredrik Reinfeldts ord om att bara ”ursvenskt är bara barbariet”. De som motsatt sig detta självhat, främst Sverigedemokraterna, har demoniserats.

Frihet är svårt, vi bör inte lura i oss något annat. Det handlar inte bara om att alla ska göra vad de vill. Det måste finnas något förenande i denna vilja.

Ingen frihet utan gemenskap.