Den som röstar S, är antingen lat eller korkad

Idag ska hon tala, Magdalena Andersson. Igen. Om vad är lika förutsägbart som snön om vintern. Det kommer att handla om ”SD-regeringen” – och allt som är fel är SD:s fel. Hon kommer att prata om regeringens ”marknadsmisslyckanden” och ”minskade satsningar på välfärden”. Sen kommer allmosorna att hagla. Bidrag till alla. Framförallt till familjer med många barn. Med emfas kommer hon att kritisera regeringen som inte har anammat hennes bidragspolitik. Som inför ”lyx-rot” istället för att se till att ”vanligt folk” får mer i plånboken. Det handlar om pengar som ska trilla ner från himlen. Det är de ”rika” och bankerna som ska beskattas och betala.

Hur denna politik ska genomföras kommer vi aldrig få veta. Det talas aldrig om det. Där kanske vi hittar den enda likheten som S har med familjen Wallenberg: ”Pengar har man bara, men man talar aldrig om det.” Vi kommer få höra att vi har råd, eller att vissa har råd och därmed ska betala mer. Parametrar som skattemoral och att samhället måste höja incitamenten för att fler ska bidra och betala skatt kommer det att hållas tyst om. Att fyra personer försörjer tio är i längden en ohållbar ekvation, är inte heller något som Magdalena Andersson kommer att lyfta. Så inte heller skälen till regeringens höjda ROT-avdrag – att grunden är den socialistiska skattepolitiken som gör att ”vanligt folk” inte skulle ha råd att lägga nytt tak på sin sommarstuga eller laga diskmaskinen i bostadsrätten om inte ROT-avdrag fanns. Med 25 % i moms på material och drygt 31 % pålaga på lönekostnaderna i form av arbetsgivaravgift (en av de tre högsta i världen) blir det hantverkarpriser som få har råd med. Istället kommer Andersson kalla det för Lyx-rot.

Man måste vara blind för att inte se vem S egentligen bryr sig om idag. När Andersson föraktar ROT-avdraget föraktar hon samtidigt de 60 % av svenska hushåll som bor i villa eller bostadsrätt. Vanligt folk som jobbar och sliter, betalar skatt, och försörjer Sverige. Deras belöning från S? Att bli beskattade hårdare och hårdare.

Istället flörtar S frenetiskt med bidragstagare. S lovar höjda barnbidrag, fetare flerbarnstillägg och mer generösa bostadsbidrag – allt skräddarsytt för dem som tar emot istället för att bidra. Särskilt familjepolitiken är en uppenbar flört med invandrare med många barn i hyresrätt. Att gängkriminaliteten, som nu har infiltrerat nästan varenda samhällsinstitution, har direkta band och kopplingar till invandringen kommer Magdalena Andersson förneka, och istället hävda att det bottnar i ett ”marknadsmisslyckande”.

Endast en korkad människa kan tro på Socialdemokraternas utsagor och matematiska trollkonster. Varifrån ska S hämta alla bidragspengar? ”De rika” är S eviga magiska källa som aldrig sinar. Men verkligheten är envis – kapital flyr när det jagas. De med hög utbildning och bra löner kommer att söka sig bort från Sverige när skattetrycket blir ohållbart.

Bankskatten, som Andersson älskar att prata om, kommer att drabba varenda svensk med ett bankkonto. (Varför skulle bankerna stå för den smällen?) Men det låtsas hon inte om. Precis som hon i år kommer att låtsas att det inte var hon och hennes parti som hetsade på den gröna omställningen, och där minnet är kort om vad hon för precis ett år sedan sa och tyckte om regeringen, som inte ”gör någonting” åt ”den gröna omställningen” och att det var ”det största hotet” mot den ekonomiska tillväxten och Sveriges välstånd.

Socialdemokraternas ekonomiska politik är ett luftslott. Lova lyx-bidrag till de lata och beskatta de som jobbar, plus att konsekvent ignorera att den kalkylen aldrig går ihop – vilken historien också visar. Socialistisk politik leder alltid till ekonomisk stagnation.

Men det bekommer inte Magdalena Andersson. Hon kommer idag, som hon alltid brukar göra, måla upp en lysande framtid – bara hon och S kommer till makten. En sagovärld där pengar regnar från himlen direkt ner i bidragstagarnas fickor. Och de som röstar på henne är antingen de som vill fånga dessa pengar utan att arbeta för dem, eller de som är för dumma för att förstå att någon måste betala. I båda fallen är det Sverige som förlorar.