Christoffer Jonsson: Hur länge ska politikerna blunda för judehatet?

Alltför länge har den svenska antisemitismen tillåtits att växa obehindrat. Det är dags att göra något, skriver Christoffer Jonsson.

Varningstecknen för hur djupt rotad antisemitismen är i Sverige visade sig när Uppdrag gransknings reportrar år 2015 åkte till Rosengård, bärandes judiska symboler och kippa. Teamet bemöttes med äggkastning och glåpord. Ungdomar hade organiserat sig via textmeddelanden för att kasta ägg på de förklädda reportrarna.

Detta var för tio år sedan, och jag undrar: Vad har egentligen gjorts inom politiken för att råda bot på detta? Idag, tio år senare, ser vi hur den öppna antisemitismen och terrorromantiken normaliseras allt mer för varje dag som går.

En judisk kvinna i Malmö berättade för ett israeliskt tv-team att hon inte fick veta om attacken den 7 oktober via radion eller nyhetsnotiser på mobilen, utan genom att se människor fira på Malmös gator – man viftande palestinska flaggor och sköt fyrverkerier.

Under det senaste 1,5 året har vi tack vare några få journalisters hårda arbete bevittnat hur ofta ledare för olika palestinska terrorgrupper hyllas. Exempelvis genom rop som ”Vi är Mohamed Deifs män.” Kort om Mohamed Deif: han var ledare för Hamas väpnade gren, Qassambrigaderna, och ansvarig för flera attacker mot Israel – däribland den 7 oktober.

Hizbollah-, Hamas-, PFLP- och Islamiska Jihad-flaggor har blivit allt vanligare på propalestinska demonstrationer. Flera arrangörer från olika rörelser har till och med tryckt egen “merch” med texter som ”7 oktober”, ”Fuck off Zionists”. eller bilder på Yahya Sinwar och Abu Obeida. En av arrangörerna stod till och med vid ett tillfälle och sa öppet: ”Vi alla är 7 oktober” – vilket möttes av jubel från åhörarna på torget.

Under den propalestinska demonstrationen i Stockholm den första maj noterade jag hur en kvinna i demonstrationståget höll upp en skylt med texten: ”May the fires finish the job” och röda trianglar. Med stor sannolikhet syftade hon på de omfattande bränderna i Israel, där barnfamiljer tvingats evakuera från sina hem.

Min fråga är: Varför tillämpas inte lagen om hets mot folkgrupp på individer som hyllar 7 oktober, som är den största massakern på judar sedan Förintelsen? Det finns en historia av att nazister i Sverige dömts för att ha hyllat Förintelsen eller burit nazistiska symboler – i enlighet med denna lag.

Men när Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig fick frågan i Dagens Nyheter: ”Känner du till något hatbrott med antisemitiskt motiv som gått till åtal sedan den 7 oktober 2023?”, svarade han: ”Nej, det gör jag inte.”

Jag har länge misstänkt att rättsväsendet är passivt när antisemitismen kommer från den propalestinska rörelsen. Den misstanken stärktes efter att jag läste KD-politikern Alice Teodorescu Måwes Klartext. Där berättar hon bland annat att hon kontaktats av flera poliser, under anonymitet, som vittnat om direktiv att undvika konfrontation av rädsla för våldsamheter.

Detta finner jag djupt tragiskt – och samtidigt gör det mig fly förbannad över hur passiva våra myndigheter är inför antisemitismen i Sverige.

Men jag är tyvärr inte förvånad, särskilt inte när jag ser hur flera av våra toppolitiker agerar när det kommer till att bekämpa antisemitism.

När antisemitism diskuteras på sociala medier har den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll sagt att Alice Teodorescu Måwe ”pratar som Israels propagandamaskin”.

Vänsterpartiets Europaparlamentariker Jonas Sjöstedt har i liknande sammanhang sagt att han tycker att Alice Teodorescu Måwe är ”ett exempel på en politiker som i praktiken upprepar den israeliska regeringens ursäkter och talepunkter”.

Dessa politiker förminskar allvaret i hur utbredd antisemitismen och terrorromantiken har blivit i Sverige. Om detta förminskande och relativiserande fortsätter från våra toppolitiker, då går vi verkligen en mörk framtid till mötes.


Christoffer Jonsson

Samhällsdebattör
X: @kurrejonsson