Birgitta Sparf: Har vi verkligen en integrationsskuld?

Våra politiker, från vänster till höger, talar ofta om att ”vi har en stor integrationsskuld” i samband med de höga arbetslöshetssiffrorna för invandrare från Mellanöstern och Afrika. Men har vi verkligen det? Detta frågar sig Birgitta Sparf.

Ordet ”integrationsskuld” anger den absoluta kärnan av problematiken, utan att politikerna själva inser det.

”Vi” betyder på politikerspråk ”vi politiker, alla statliga och kommunala myndigheter samt hela den svenska allmänheten i stort”. Detta ”vi” har en ”skuld” – vi har alltså inte gjort vad vi borde.

Vad vi alla borde ha gjort är att för brinnande livet försökt integrera alla lågutbildade och i många fall rena analfabeter från MENA in i det avancerade och högteknologiska svenska arbetslivet. Och om vi inte gjort det så sitter vi nu alltså här med en ”skuld”.

Grundtanken är att det är det svenska samhället och inte invandrarna själva som ska utföra integrationsarbetet och den är på så många sätt så typiskt genomsvensk och så helt igenom fel.

Tankemodellen bygger på socialdemokratiska idéer från 1940-talet om hur den socialdemokratiska politiken ska bygga nya goda, nyttiga och lojala samhällsmedborgare. Det är idéer tagna rakt av från makarna Myrdal och andra socialdemokrater som var med på den tiden och byggde upp och förstärkte folkhemmet Sverige.

Jag klagar absolut inte på dåtida socialdemokratisk politik. Jag är själv ett folkhemsbarn av första graden som gått från arbetarklass till akademiker och egenföretagare, tack vare studielån och andra skattefinansierade reformer som dagis, föräldrapenning, bostadsbidrag och VAB under hårda tider.

Vad jag klagar på är att inte ens de politiker som kallar sig höger och borgerliga idag inser att även deras hjärnor är helt marinerade i högoktanigt och destruktivt sossespad.

Om vi har en ”integrationsskuld” så består den enbart i att vi från dag ett garanterat att människor från totalt inkompatibla och fjärran kulturer genom statliga och kommunala bidrag tillförsäkrats samma levnadsnivå som en genomsnittlig svensk låginkomsttagare.

Att tro att man därifrån ska kunna få alla hitflyttade att med liv och lust vilja bidra till det fortsatta svenska samhällsbygget är en ren och skär utopi. Och allt snack om att invandrare från MENA kan leva här i upp till 20 års tid utan att lära sig svenska är en grov underdrift.

Jag har som socialsekreterare inom socialtjänsten haft hundratals klienter som bott här i så länge som 30 eller 40 års tid som fortfarande har behov av tolk på somaliska, arabiska och tigrinja och som inte arbetat en enda dag i sitt nya land.

Många invandrare från MENA lyckas etablera sig i Sverige, lär sig svenska, utbildar sig, skaffar sig ett jobb och blir goda svenska samhällsmedborgare. Men allt detta sker inte tack vare alla våra ambitiösa statliga och kommunala integrationsinsatser, utan trots dem.

Det är i vår extremt generösa och omhändertagande bidragspolitik som vår eventuella integrationsskuld står att finna. Där och ingen annanstans. Att våra borgerliga politiker inte på allvar inser detta är djupt beklagligt.

Regeringen pratar nu om ett bidragstak, men jag befarar att detta inte kommer att bli mer än ett stort slag i luften. Det är först när vi tar bort alla generösa och arbetsbefriade bidrag som vi kommer att få verklig fart på integrationen och vår påstådda integrationsskuld försvinner.

Birgitta Sparf

Socionom, företagare och opinionsbildare.

Följ Birgitta på Facebook HÄR.