Ska vi tro på det, Magdalena Andersson?

Magdalena Andersson har kommit på hur hon ska få bukt med gängkriminaliteten. Det handlar varken om att göra föräldrarna straffskyldiga om deras ungar skjuter eller mördar, eller att införa hårdare straff överlag mot unga kriminella. Nej. Tvärtom. Magdalena Andersson vill bjuda på lunch så att ungarna inte ”ska gå hungriga” på loven. Hon vill också ge ensamstående föräldrar mer bidrag. Och sen, kanske det mest udda, hon vill att alla unga gängkriminella ska erbjudas sommarjobb…

Man baxnar. Så verklighetsfrånvänt. Så naivt.

Har en ung person läggningen, intresset och drivkraften att ”brösta en fyra för att bli en hundragubbe”, alltså mörda och ta fyra års ungdomsvård för att komma upp sig i brottshierarkin och tjäna en snabb peng, så lär inget sommarjobb i världen locka. Och hunger har aldrig varit ett skäl för en ungdom att ansluta sig till ett kriminellt gäng. Inte ens sossarnas favoritkriminolog Jerzy Sarnecki har någonsin hävdat det.

Förutom Anderssons idé om gratisluncher, sommarjobb och utökade allmosor till föräldrarna, föreslår hon att varenda ”ungdom som är på glid” ska punktmarkeras antingen med fotboja eller av en människa. Där är hon något på spåren – om hon håller sig till fotboja. För att ha personlig bevakning 24-7 på alla Sveriges unga kriminella är en matematisk omöjlighet.

I slutet av april rapporterade regeringen att ungdomsbrottsligheten har förvärrats kraftigt. ”Hälften av niondeklassarna har begått brott” skriver de i ett pressmeddelande. 122 584 elever gick i nian förra läsåret. Det betyder att drygt 61 000 femton- och sextonåringar har gjort något brottsligt. Det är häpnadsväckande siffror.

Det är rimligt att anta att det är alla dessa och några till som Andersson vill punktmarkera (tills de hittar sina sommarjobb får vi förmoda), eftersom man vet att ringa brottslighet, t.ex. snatteri, är inkörsporten till grövre brottslighet. Vill man jobba preventivt är det just de småkriminella som måste fångas upp direkt.

Låt oss säga att hälften av dessa får fotboja, vilket nog är att hoppas på för mycket med tanke på vänsterns inbitna och bakvända syn att dessa unga brottslingar är offer. Om den andra hälften, eller kanske fler, ska personligen bevakas innebär det en helt ny arbetsgrupp på minst 130 000 personer med en dygnet-runt-bevakning plus en fungerande vikariepool. Det inser vem som helst att dessa 130 000, som dessutom måste vara omutbara, förnuftiga och modiga, inte finns. Såvida Andersson inte har tänkt att anställa folk med koppling till de invandrartäta bostadsområdena? Nej, det skulle inte vara bra. Vargen kan ju inte vakta hönsen, och Magdalena Andersson vill väl heller inte skapa ytterligare en lukrativ marknad för gängkriminella vid sidan om assistansbranschen. Eller?

Man drar en uppgiven suck när man lyssnar på Magdalena Andersson. Löften på löften, förslag på förslag – alla lika tama. Och såklart alltid med andras skattepengar som lösning på problem de själva skapat. En onödig tidsförspillning, för alla vet hur detta slutar.

Slutet har bara två utgångar. Antingen försvinner Sverige som tryggt land. Gängen tar total kontroll. Eller så sätter ledande politiker ner foten, på riktigt, och inför föräldraansvar, straffrättsligt och ekonomiskt, för barn som begår brott. För att det ska kunna ske måste även Magdalena Andersson och hennes vänsterkollegor inse allvaret, och sluta upp att gulla med deras nya stora väljarbas. Ju förr, desto bättre