Teodor Gustafsson: Så kan det sverigedemokratiska folkhemmet se ut

Folkhemmet. Ständigt omdebatterat. Kan Sverigedemokraterna återuppfinna det svenska folkhemmet? Och vill man det? Detta frågar sig Teodor Gustafsson.

Sedan Per Albin Hansson i en remissdebatt i riksdagen 1928 för första gången gjorde begreppet ”folkhemmet” till socialdemokratiskt har diskussioner förts om dess ursprung. I dagspolitisk debatt har det förekommit att högern och vänstern fört en form av dragkamp om rätten till begreppet, vilket grundar sig i att konservativa tänkare var de första som använde det i politisk betydelse i Sverige.

Det får anses troligt att begreppet lånades från tyskan och från början användes som benämning för en form av samlingslokal som liknade en blandning av bibliotek och kafé. I Sydsvenska Dagbladet finns en artikel från 1890 om sådana samlingslokaler i Dresden. I artikeln användes ordet ”folkhem”. Med tanke på den bakgrunden är det kanske inte konstigt att den konservativa folkbildningspionjären Teodor Holmberg använder ”folkhem” i överförd betydelse i ett föredrag 1906.

Mer känt är att Rudolf Kjellén i debattartikeln ”Nationalism och socialism” från 1912 går i polemik med Hjalmar Branting angående arbetarrörelsens internationalism. Kjellén avser med folkhem ett försök att överbygga klassmotsättning under en gemensam nationalism. Detta var även Holmbergs ambition. Högerpolitikernas argument mot arbetarrörelsen är att den till sin natur söker samarbete med motsvarande rörelser i andra länder. I Kjelléns och Holmbergs ögon framstår detta som ett hot mot nationen Sverige.

När Per Albin Hansson alltså gör folkhemmet till ett socialdemokratiskt begrepp plockar han upp något som redan finns. I någon mån tar Per Albin Hansson ett steg bort från internationalismen och introducerar en mer nationalistisk socialdemokrati. Detta var av stor betydelse för den framtida socialdemokratins möjlighet att agera som nationens samlande politiska kraft.

Folkhemmet handlar alltså, lustigt nog, för både den tidiga konservatismen och för efterkrigstidens socialdemokrati, om att överkomma motsättningar i samhället. Fram till åtminstone 1960-talet var det klassmotsättningarna som skulle lösas. Idag har Sverige både liknande och nya motsättningar och splittringar. Kan folkhemmet återigen vara lösningen?

Den socialdemokratiska välfärdsstaten kombinerade omfördelning av ekonomiska resurser med nationell samling. Kanske vill somliga socialdemokrater idag inte medge detta, men så var det fram till slutet av 1900-talet. Något skedde när somliga började tro att det gick att få en välfärdsstat utan samhörighet i befolkningen. Kulturell, religiös och etnisk splittring skapade misstro.

En sverigedemokratisk grundtanke är, och bör vara, att svenskar ska visa solidaritet med varandra. Detta behöver inte nödvändigtvis ske genom en stor välfärdsstat, men nu finns välfärdsstaten. Frågan är mer hur den ska utvecklas i framtiden. För ett socialkonservativt parti finns inget egenvärde i att ta bort de välfärdssystem som landet har.

Svårigheten för Sverigedemokraterna är att splittringen i samhället är reell. När migrationspolitiken slutligen ändrats och återvandring har uppmuntrats, så lever vi trots allt fortfarande i ett land med människor av olika ursprung. Fokus för Sverigedemokraterna är än så länge på migrationspolitiken, men klockan tickar obönhörligt ner mot att en svensk framtidsvision krävs.

Sverigedemokraterna vill ha välfärdsstaten, men man vill inte uppmuntra till splittring av samhället. Här har klassiska liberaler länge förstått vartåt utvecklingen barkar: Ett land som splittras demografiskt kommer att montera ner välfärdsstaten. Vi vill hjälpa de som vi känner samhörighet med, inte de som uppträder som våra fiender. Detta vill socialdemokratin fortfarande inte ta in.

Svaret på Sverigedemokraternas dilemma är sannolikt att man kommer få acceptera att välfärdens pengar i viss utsträckning går till personer som splittrar oss. Men det måste ske samtidigt som en mängd stora och små åtgärder för att öka svensk enighet vidtas. Vi står inför konflikter gällande etniska och religiösa gruppers isolering från majoritetssamhället. Här måste Sverigedemokraterna presentera en politik för demografisk nationell enighet i kombination med välfärdssatsningar som stärker utsatta grupper och en nivå och utformning av välfärdsstaten som uppmuntrar till arbete och företagande.

Låter det som en komplicerad balansgång? Det kommer det att vara. Att bygga framtidens svenska folkhem blir inte enkelt. Men det var det inte att bygga det tidigare heller.

Teodor Gustafsson

Författare, aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar, om Sverigedemokraternas historia