Socialdemokraterna – vår tids parasiter

Socialdemokraterna är parasiter – i ordets rätta bemärkelse. De lever på andra och deras politik går ut på att andra ska betala. Men skulle de som S lever på försvinna – vilket ironiskt nog är socialdemokratins ultimata mål – försvinner även partiet Socialdemokraterna. Då har de inga att leva på. Det kan låta hårt, men med en smula eftertänksamhet inser man att det är så socialism fungerar. Utan kapitalister att beskatta finns inga som kan göda socialdemokrater och deras väljare.

Detta är tydligare nu, 2025, än för hundra år sedan. När Socialdemokraternas första ledare, Hjalmar Branting, talade i slutet av 1800-talet handlade retoriken om arbetare och arbetarklass, om förbättrade arbetsvillkor och högre löner. Idag har socialdemokratin övergivit dessa termer – förutom på första maj då de gör ett tafatt försök att framstå som arbetarnas försvarare. Istället använder de sig av uttrycket ”vanligt folk” när de ska basunera ut sina politiska budskap. Detta är ingen slump. Partiet har insett att väljarbasen blir avsevärt större om de inkluderar även alla de som inte arbetar, särskilt de hundratusentals som kommit till Sverige och som inte är självförsörjande.

Socialdemokraternas politik förtjänar hårdare granskning. Medierna borde ställa deras företrädare mot väggen och kräva svar: De talar ständigt om fler och högre skatter – men var går gränsen enligt dem själva? Vid 50%, 75% eller rentav 100%? Har de reflekterat över konsekvenserna av sin politik i ett längre tidsperspektiv? Eller tror socialdemokraterna att kapitalister är så dumma att de stannar kvar i Sverige trots att deras tillgångar systematiskt dräneras för att underhålla andra?

Hjalmar Branting var tydlig: slutmålet med socialdemokratisk politik skulle vara kollektivt ägande av produktionsmedlen – att staten övertar företagen. I slutet av 70-talet försökte Socialdemokraterna förverkliga denna vision genom de ökända löntagarfonderna. Den borgerliga valsegern stoppade processen, tack och lov, och fonderna avvecklades av Carl Bildts regering 1991-1994.

Nu gör Socialdemokraterna nya försök, men med mer raffinerade metoder och en förändrad retorik. Magdalena Andersson talar om ”marknadsmisslyckanden”, att ”samhället måste kliva fram” och att ”samhället måste ta tillbaka kontrollen”. Bakom dessa utslätade fraser döljer sig samma gamla ambition: staten ska ta över ägandet.

Den rödhjärtade invänder säkert: ”Men staten är väl en lika kompetent ägare och entreprenör som någon annan?” Svaret är ett obevekligt nej. Exemplen är många. USA visar med all önskvärd tydlighet vad som händer när statsapparaten sväller: det fuskas, slarvas och strösslas med skattepengar på meningslösa projekt. Svenska statsapparaten är sannolikt lika uppsvälld men är inte under samma lupp som den amerikanska. Slöseriombudsmannen redogör dock årligen för hur illa det kan gå när det offentliga ska ”satsa” eller agera affärsmän. ”Allas ansvar är ingens ansvar” – en sanning som alltid gäller.

Äganderätten framkallar drivkrafter som socialdemokratin av ideologiska skäl blundar för. Den skapar arbetsmoral, riskvillighet och en känsla av ansvar för det egna. Staten saknar dessa fundamentala egenskaper.

Betrakta skillnaden mellan olika boendeformer. Hyreshus uppvisar nästan alltid större slitage än liknande flerbostadshus med bostadsrätter. Förklaringen ligger i äganderätten – människor värnar mer om det de själva äger än det som ägs av andra. Samma princip gäller för företagande. Northvolt illustrerar med brutal tydlighet hur enkelt 100 miljarder kan försvinna när kapitalet kommer från ansiktslösa institutioner som svenska staten och EU.

Dessa avgörande faktorer för företagande och jobbskapande ignoreras totalt av Socialdemokraterna, för det är inte längre jobben som förenar Socialdemokraterna och deras väljare. Det är snarare den hungriga parasitismen riktad mot dem som faktiskt skapar något. Socialdemokraterna är ett hycklande parti som förlorat sin relevans i en modern demokrati. Om de haft någon form av ärlighet i sig hade de omgående ersatt rosen i sitt emblem med en orkidé – en växt som suger näring ur andra. Den hade varit den perfekta symbolen för att återspegla Socialdemokraternas verkliga politik av idag.