Sanning och ödmjukhet

Vänstern tycker om att dekonstruera saker, och med ”dekonstruera” menas vanligtvis ”demolera”. Exempelvis sådant som energiförsörjningen, rättsväsendet och Sverige i allmänhet. Men denna förstörelsevilja har även nått själva sanningsbegreppet, idén att det finns fakta som är mer än bara åsikter.

Inspirerade av poststrukturalistiska och postmoderna tänkare som Michel Foucault, Edward Said, Judith Butler och Raymond Williams har man gått till storms mot objektiv sanning, och förespråkar istället en subjektiv sanning som ”konstrueras”. Det finns ”din sanning” och ”min sanning”, men inget som helt enkelt är sant. Motståndsrörelsen har här i Sverige letts av skoldebattören Inger Enkvist, då förfallet varit starkast inom pedagogiken.

Det finns många invändningar mot subjektivismen, relativismen och konstruktivismen – kärt barn har många namn. Exempelvis den lilla detaljen att om det inte finns någon sanning så är det ju inte sant att det inte finns någon sanning.  

Men det jag nu vill titta närmare på är kopplingen mellan sanning och ödmjukhet. För att det finns saker som är sanna oavsett vad man tycker om dem bidrar just till ödmjukhet. Tron på sanning, bevis och fakta tvingar en att anpassa sina åsikter efter verkligheten. Det finns en måttstock utanför en själv om vad som är sant eller inte, och den måste accepteras. Man accepterar att det finns en högre auktoritet än ens egna åsikter, och att man bugar sig inför den.

Detta är bra (eller vore bra) eftersom det skyddar oss från oss själva. Av naturen har vi människor lätt att övertyga oss om att vi har rätt. Det är kanske inte så konstigt – vi tror på vad vi tror på, och det känns rätt att ha rätt. Att ha fel är plågsamt.

Självförtroende är i grunden hälsosamt, men risken är att vi fastnar i en ond cirkel, med oss själva som ofelbar auktoritet. ”Jag vet det här. Varför? För att jag vet det”. Om man väl har accepterat detta som logiskt acceptabelt finns det ingen gräns för vilka märkligheter man kan börja tro på. Som att det finns fler än två kön, exempelvis.

Skepticism mot sanningsbegreppet leder till ett farligt ointresse för resten av världen. Om allas åsikter är lika goda (eller dåliga), varför ska man då bry sig om vad andra tycker? Och om alla åsikter är lika goda, så är det inget fel med att man själv anser att ens egna åsikter är bättre än andras.

Skepticism används ofta som vapen och sköld mot åsikter man inte gillar, som idén att samhället faktiskt inte är särskilt rasistiskt. Notera att sanningsskepticismen glatt lever sida vid sida med anklagelser om faktaresistens, desinformation och fejknyheter. Vänsterns skepticism är högst selektiv.

Den stora risken är att skeptikern slutar lyssna, och därmed slutar lära sig. Den egna stammen blir det enda som betyder något. Detta är en fälla som vi lätt faller in i bara för att vi är människor, men om man överger sanningen så är den oundviklig. Vi människor behöver en opposition för att hålla vår narcissism under kontroll. Att man tror på en objektiv sanning ger inget säkert skydd mot att ha fel, eller vanlig hederlig arrogans. Men det ger oss åtminstone en chans att hålla det under kontroll.

Genom att kapa banden till objektiv sanning så kapar man även banden till verkligheten och till andra människor. Detta leder till solipsism, alltså att man själv är det enda som framstår som verkligt. Eller åtminstone viktigt. Alla andra blir skuggor som man inte behöver lyssna på. Eller i förlängningen ens behandla som människor.