Mohammed får nya tänder, men Ingalill dör i vårdkön

Är det inte lite underligt, kan man tycka, att allvarliga vårdskador sker dagligen i vårt avlånga land på grund av resursbrist, men Ali från Gaza såklart ska få komma hit för att få vård? Linn Johansson Leinonen har ett och annat att säga om det. 

Jag fick en knäskada någon gång kring år 2000, varpå jag fick låsningar och svåra smärtor, vilket jag sökte vård för. Läkaren spelade dum och ryckte på axlarna, och låsningarna fortsatte. Sjukgymnasten gjorde samma sak, och låsningarna fortsatte. Efter tjugo år av läkare och sjukgymnaster fick jag äntligen en tid hos en ortoped, men ortopeden ryckte också på axlarna, och låsningarna fortsatte. Efter ännu en vända till akuten fick jag återigen träffa en ortoped som upptäckte en meniskskada, och jag fick komma på operation.

Det visade sig att efter över tjugo år av låsningar som jag varit tvungen att bryta loss så var menisken töjd och försvagad, och trots operation har jag bestående men. Detta hade enkelt kunnat visa sig på en magnetröntgen, men det är dyrt, så jag fick gå utan vård. 

Så varför tar jag upp denna personliga historia i en nättidning som är öppen för världen att se? Jo, för att genom alla år av att ha stångats med vården har jag rett ut hur det här fungerar.  

För att spara pengar har landstingen riktlinjer kring vidare utredning hos specialist och bilddiagnostik. Vårdcentralens roll är att först se till att uttömma alla möjligheter för att skadan ska kunna självläka, trots att detta ofta leder till vårdskador på grund av fördröjd vård, innan de skickar remiss till specialist. Specialisterna väljer oftast att antingen endast skicka till magnetröntgen och liknande om de redan tror sig veta vad de kommer att se på den, eller så skippar de det steget helt och skickar direkt till operation. Ja, eller så får man ingen vidare vård trots att man ännu inte kan svara på vad som är fel.

Hos Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa: “Årligen drabbas ungefär 100 000 patienter av vårdskador inom den somatiska sjukhusvården. Det motsvarar en vårdskada vid vart tionde vårdtillfälle. Cirka 1 200 personer beräknas avlida till följd av skador orsakade av vården och dessutom medför skadorna förlängda sjukhusvistelser för ungefär 50 000 patienter.” Något som gör det ännu värre är att till och med cancerpatienter kan komma att få vänta på vård, vilket i vissa fall har lett till döden. 

Vårdcentralerna hoppas på att patienterna spontant ska bli bättre, och säger därför i regel att patienten ska ta värktabletter och återkomma om det blir värre. Efter tredje besöket orkar patienten i regel inte söka vård mer och finner sig i att leva med begränsningar. En läkare på vårdcentralen tar i snitt emot fyra patienter per dag, och på sjukhus inom specialiserad vård är siffran nere på så lågt som 2.17. Sjuksköterskor har kring fem minuter per patient för att bedöma patientens behov av vård. Med dessa siffror är det inte konstigt att vården är kraftigt bristfällig. Det sägs att man ska stå på sig, men i regel resulterar det i att personalen sätter sig på tvären och det krävs år av intensivt tjat innan man får någon konkret hjälp.  

Man kan nästan bli lite konspirationsteoretisk när man tänker på svenska vårdapparaten. Är det brist på kompetens hos personalen, eller försöker de neka så många som möjligt vård för att spara pengar? Vad beror det på att de helst inte ens tittar på problemet innan man gett det några veckor, eller gärna månader? Hur många stackare har helt enkelt tvingats lära sig leva med sina åkommor, trots att de ofta går att fixa bara man lägger ner lite möda och en slant på det? Ja, vid det här laget känner jag för att skaffa privat sjukvårdsförsäkring och bara slippa denna kamp.

Det är som att de tar en termitinfesterad vägg och målar över den med färg för att dölja att den flagnar, när de i själva verket behöver bygga om hela väggen från grunden. Regionerna påstår sig vilja lösa problemet genom att ta in mindre stafettpersonal, men doktorer har vittnat om att vårdcentralerna hellre tar in dem som stafetter än fast personal då de på så sätt kan tumma på LAS och annat anställningsskydd. Något luktar gammal surströmming här.

Med allt detta sagt – är det inte väldigt intressant att vi helt plötsligt ska ta emot flyktingar från Gaza som ska få vård? Tidigare regeringar har valt att öppna våra hjärtan (och plånböcker) för mat, boende, fritid och vård för migranterna, medan svenskar dör i vårdköerna. Inte nog med att det kostar svenska skattebetalare flera miljarder per år att ha dem här, nu belastas vården ännu mer. Detta gör att de redan knappa resurserna ska räcka till den redan utsatta vården OCH alla kostnader som flyktingkrisen inneburit för Sverige. Som grädde på moset får flyktingar betala 50 kronor för tandvård, tandvård som vi som faktiskt betalat skatt får punga ut stora summor för. 

Är jag bitter? Ja, det kan du ge dig fan på! Svenska välfärdssystemet är till för svenskar, inte för hela världen att snylta på. 

Linn Johansson Leinonen (SD)

Student, politiker och samhällsdebattör

Följ Linn på Facebook HÄR