Hur Sveriges elit kortslöt sig själv över invandringen

Ibland (ofta?) begår vi människor dumheter i grupp som vi aldrig skulle begå på egen hand. Något i vår kultur går i baklås, och vi börjar aktivt bekämpa det som hade kunnat bli vår räddning. Vi ger oss själva sådana hjärnskador när vi bankar huvudet i väggen att vi inte förstår att vi borde sluta banka huvudet i väggen.

”Misstag vi begår i grupp” är en stor kategori, men jag vill här fokusera på något mer specifikt. Fenomenet har såvitt jag vet inget namn, men jag ser det på många platser. Det uppstår när det är skillnad på de åsikter som är bra för gruppen och de åsikter som krävs för att få inflytande inom gruppen. Detta leder till att de enda som kan nå makten och härligheten på toppen är de som har en viss ”politiskt korrekt” åsikt, en åsikt som är direkt skadlig för organisationen. När detta sker växer en intern kultur präglad av envishet, medveten okunnighet och utfrysning av rebeller, oliktänkande och visselblåsare.

Jag hittar många exempel världen över, men här i Sverige är det bästa exemplet de senaste decenniernas invandringspolitik. Fram till 2015 var alla partier förutom Sverigedemokraterna för denna, både i teori och praktik. Konsensus var kompakt.

Samtidigt växte invandringsproblemen. Dessa var tydliga långt innan 2015, ja, så tidigt som på 90-talet när Ny demokrati tog sig in i riksdagen och därmed bevisade att det också fanns gott om röster att vinna. Men trots detta anpassade inte partierna sin politik. Varför? Jo, för att det var ett nödvändigt krav för att ta sig uppåt inom svensk politik – eller ens för att inte kastas ut med huvudet före – att man var för massinvandring.

Sådana problem växer sig värre ju längre tiden går, och leder till en sorts intellektuell inavel. Om bara de personer med en viss åsikt befordras så blir dessa i slutändan de enda med inflytande. Detta ger dem möjlighet att kasta ut den interna oppositionen och skeptikerna. Det blir också hela tiden viktigare för de med den politiskt korrekta men skadliga åsikten att försvara denna, eftersom de byggt sin karriär på den.

Detta betyder inte att alla tror på denna ortodoxi. Ofta är det tydligt att den börjar bli allt mer katastrofal, som i 80-talets sönderrostande östblock. Man behöver bara öppna ögonen. Men det betyder inte att någon vågar höja rösten. Åtminstone inte de som vill vara med inne i värmen och göra karriär. Allt fler får dölja sina åsikter.

Detta kan leda till en intressant situation när många (eller till och med alla) väljer att låtsas att de accepterar den politiskt korrekta åsikten, trots att de inte längre gör det eller ens någonsin gjort det. De vantrogna blir allt fler, men inser inte hur många de är eftersom alla håller tyst. Detta stabiliseras av det fåtal högljudda fanatiker som verkligen tror på vad det nu gäller, och som bara blir argare och mer desperata ju tydligare det blir att det inte går som tänkt.

I praktiken tror jag att det svenska politiska etablissemanget – även på vänsterkanten – redan innan 2015 var väl medvetna om att massinvandringen inte var en bra idé. Samma fenomen existerar än idag på många platser, som i kommunismens Nordkorea, och finns fortfarande här i Sverige när det gäller den gröna omställningen.

Jag tror att Palestina är ett bra exempel. Sedan 1948 har palestinierna om och om igen valt våldets väg, och om och om igen har de förlorat. Varför inte acceptera de kompromisser Israel och det internationella samfundet erbjudit dem? Varför inte ta inspiration från exempelvis Nelson Mandela och Sydafrika?

För att det enda sättet att ta sig upp i den palestinska hierarkin är våldets väg. De som förespråkar fred förlorar snart sin auktoritet. Det är därför som Hamas nu ”leder frihetskampen”, medan den mer moderata Palestinska myndigheten på Västbanken sannolikt inte skulle kunna vinna något val eller ens klara sig utan Israels stöd. Situationen förvärras av att den interna palestinska maktkampen förs med våld, vilket ger våldsentusiasterna ett naturligt övertag.

Men det finns ändå en klar instabilitet i denna form av framtvingad konsensus. Den framstår som mäktig och solid, som en klippa. Men det handlar snarare om att man är paralyserad av skräck. Om denna skräck försvinner så kan förändringen komma som en lavin. Vanligtvis krävs det dock att man drabbas av en så stor katastrof att den helt enkelt inte går att ignorera eller bortförklara.

Detta var vad som hände under Mejirestaurationen i japan på 1860-talet, när sovjet föll efter 1989, här i Sverige under flyktingkrisen 2015. Det verkar också hända med wokeness efter Trumps valseger, med den gröna omställningen efter Northvolt, och med lite tur kan det även ske för palestinierna om Hamas besegras i grunden.

Verkligheten vinner i slutändan.