Film – Aguirre: Guds vrede

Det finns så många filmer och så lite tid. Det betyder att det ibland tar lång tid mellan att jag bestämmer mig för att jag vill se en film och att jag faktiskt gör det. Detta blir särskilt kritiskt om filmen visar sig svår att få tag på, åtminstone för en snåljåp som jag själv. Men nyligen såg jag slutligen Werner Herzogs ökända Aguirre: Guds vrede (1972), minst femton år efter att jag först bestämt mig för att se den. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Men ”gott” är kanske inte rätt ord för att beskriva denna film.

Aguirre är berättelsen om en grupp conquistadorer som på 1500-talet ger sig ut i Amazonas regnskog i jakt på den mytomspunna guldstaden Eldorado. Utan att avslöja för mycket kan jag nog säga att det inte går så bra för dem – hettan, terrängen, indianerna, sjukdomar och den egna girigheten, högmodet och vansinnet gör livet surt. Filmen är en feberdröm, och det finns uppenbara likheter till den mer välkända Apocalypse Now som kom fyra år senare. Det påminner mig även om den där klassresan i åttan…  

Även själva filminspelningen var legendariskt svår. Aguirre spelades in på plats i Peru med en stulen kamera och minimal budget. Filmteamet genomled samma strapatser som filmkaraktärerna när de klättrade i berg, högg sig fram genom regnskog, och paddlade längs floderna. Exempelvis så förstördes deras flottar en gång av en översvämning, och när man byggde nya så kom det med i filmen.

Filmen spelades in på engelska, men när ett gäng tjuvar försvann med ljudbudgeten fick man sedan dubba allt till tyska. Dubbningen är inte så väl genomförd, men det bidrar bara till filmens drömlikhet.

En tredjedel av budgeten gick till huvudskådespelaren Klaus Kinski, känd för sin galenskap och därmed perfekt lämpad för sin roll. Vid ett tillfälle ska Kinski ha störts av ett högljutt kortspel i en hydda, och sköt tre skott mot den med en pistol. En kameraman förlorade ett finger. Vid ett annat tillfälle hotade Kinski att hoppa av projektet, men regissören Herzog fick honom att stanna genom att hota att mörda honom och sedan begå självmord.

Aguirre är en film om smuts, lidande och galenskap. I regnskogen ruttnar allt bort, till och med mänskligheten själv. Nu har jag aldrig varit conquistador i Amazonas på femtonhundratalet, men jag får ändå känslan av att det var som det framställs i filmen. Jag misstänker att en betydande del av äran för detta delvis måste falla på den låga budgeten. Man hade inte råd att göra saker och ting bra, men man försökte ju inte heller att framställa något bra.   

Grymheter som slaveri accepteras som en självklarhet inom filmens berättelse, och inte ens slavarna själva ser något konstigt i det. Lidande är en del av verkligheten, och att klaga över orättvisa hjälper inte. Den moderna upprördheten av att folk inte behandlas väl lyser med sin frånvaro.

Detsamma gäller behandlingen av djur. Man kan knappast säga att ”Inga djur kom till skada under inspelningen”. Ibland är det svårt att se vad som är verkligt eller inte, men jag undrar om den där hönsburen man kastade ned för berget i inledningen inte innehöll riktiga höns. Och hur behandlades de där fyrahundra aporna på flotten? Grymmast behandling får nog ändå hästen, som flera gånger vräks till marken och sedan kastas i floden och överges. Det fanns inga datoranimationer när filmen gjordes. Allt ter sig verkligt eftersom det är verkligt.  Jag undrar om detta inte är något som går förlorat i dagens alltför polerade och professionella filmer nuförtiden.

Filmen är uppfriskande fri från pekpinnar, utan låter tittaren själv döma. Användningen av en naken svart slav för att skrämma indianerna är knappast något som skulle kunna visas på bio idag. Åtminstone inte utan att de skyldiga skulle få sitt straff.

Idag vänder vi oss bort från denna grymhet och orättvisa. Är det bra? Kanske. Men det hindrar oss från att känna igen, förstå och konstnärligt avbilda denna grymhet. Men det kan för all del också vara något bra. Är det värt det? När jag läser om inspelningen ter det sig mirakulöst att ingen dog. Hur mycket riktig grymhet kan vi acceptera för att konstnärligt avbilda grymheten? Werner Herzogs svar verkar vara ”en hel del”.