Linn Johansson: Den socialdemokratiska antisemitismen

Min pappa och jag har sällan hållit med varandra, men vid en diskussion för flera år sedan sa han något som jag då avfärdade, men som hängde med mig i bakhuvudet. Först idag klickade det för mig att han har haft helt rätt, i alla fall om just detta: Hitler var vänster.  

Som om namnet på partiet – Nationalsocialisterna – inte avslöjade det hela, kan vi även ana nazismens anda genom socialismens historia. Sverige har alltid hävdat sin suveränitet genom vår neutralitet, och speciellt det faktum att vi var så kallat “neutrala” genom andra världskriget. Att vi tillät nazistiska trupper resa genom landet har länge varit känt, men ändå gillar socialdemokratins anhängare att hävda att detta var under tvång och ingenting annat.

Jag skulle dock hävda att detta var vårt tysta sätt att rättfärdiga Hitlers agerande på ett sätt som rentvådde oss från all skuld. Sveriges handel med Tyskland bidrog till att antalet döda judar hann stiga till sex miljoner.

Antisemitismens vindar har blåst starkt inom socialistiska kretsar. Socialismens fader, Karl Marx, har själv talat om judar som om de vore parasiter, genom att framföra sin önskan att utplåna det judiska folket. Stödet för arabvärlden och islam är ingenting nytt för socialisterna, och dessa värderingar lever ännu starka i länder såsom Kuba och Ryssland sedan deras socialistiska revolutioner, likaså i Sverige. Arabvärldens koppling till nazismen är ett historiskt faktum, och något som fortsätter än idag. 

Olof Palme var den första svenska statsminister som träffade Yassir Arafat och erkände denne som palestinskt statsöverhuvud. Efter detta kom Palme att plocka upp den palestinska saken, vilket inte egentligen är överraskande, men jag skulle våga påstå att detta var första gången en svensk statsminister öppet stöttade en terrororganisation. Yassir Arafats främsta mål var att utplåna staten Israel.  

Här kommer det svenska kollektivistiska tänket att spela in i hur synen på Israel förändrades, från att vara en nazistisk sak, till att bli en socialdemokratisk sak. Som alltid sedan fackmedlemmar spöade på icke fackligt anslutna till att gå med, spöades svenska folket till att hålla sig till partilinjen. Åsiktskorridoren i Sverige sedan socialismens mini-revolution har varit tydlig, då förföljelsen av oliktänkande har lett till att de inte vågar yttra sin åsikt högt i rädsla för vedergällning. Redan då blev Sverige promuslimskt.

I Sverige har vi laglig rätt att uttrycka oss fritt om åsikter och religion (förutom lagen om hets mot folkgrupp då), men ändå vågar vi inte. Oliktänkande utesluts ur det offentliga rummet, och än idag får icke-socialister inte ha en plats i LO:s stämma. Öppet sverigedemokratiska medlemmar får inte inneha positioner som fackliga representanter eller ha fackliga uppdrag.  

Detta ses bland socialistiska anhängare som något positivt, och de gillar att se sig själva som drivande i kampen om jämlikhet och frihet. Denna självbild av överlägsenhet har spridit sig runt världen som om Sverige vore i framkant, men konstigt nog när folk från andra länder kommer hit ser de en helt annan bild. Sverige ses som ett underligt land där vi själva försätter oss i en totalitär situation, utan att för den delen vara en totalitär stat.  

Denna farsot har spridit sig runt Europa, och sprider sig allt längre bort. Förnekandet av Israels rätt till existens sprider sig och riksdagsrepresentanter viftar med Hamasbandanas öppet, både på torg och i riksdagshuset. Antisemitismen är således ytterst levande.

Låt oss inte glömma att judar inte är en invaderande kraft, utan är ursprungsbefolkningen i Israel. Ändå behandlas de som en invaderande makt. Till och med ordet ”sionism” har förvridits och använts som något extremistiskt och fult. Att vara sionist betyder att man tycker att judarna har rätt till sitt eget land i det historiska landet Israel – inget mer. Jag är stolt sionist. 

Vi har på något sätt lyckats skapa världens mest kollektivistiska land, men ändå framställt oss som ett land i framkant inom individualism. Här är det den stora grå massan som ska värnas om, och så fort någon sticker ut ska den frysas ut. Det här vill jag kalla den svenska hederskulturen. Vänstern förklär sig som om de vore de enda som värnar om individualism genom att klä sig på underliga sätt eller att bli aktivister, men alla dessa saker är ju en del av det kollektivistiska, då kollektivet har bestämt sig för att det är “rätt åsikt.” Antisemitism är i Sverige ”rätt åsikt.”

Den svenska kollektivismen har således bidragit till antisemitismen i Sverige. Inget av detta är nytt, men ack så tragiskt ändå. 

Linn Johansson Leinonen (SD)

Student, politiker och samhällsdebattör

Följ Linn på Facebook HÄR