Den livräddande övervikten
Av Jakob Sjölander
2 april 2025
Frustrerade ekonomer och politiker klagar ofta över att vi människor inte gör som de vill att vi ska göra. Exempelvis när det gäller sådant som sparsamhet och pensioner. Och nog är vi kanske inte alltid så ansvarsfulla som vi borde. Denna brist på sparsamhet är lite förvånande, då man hade kunnat tro att detta borde ha klara överlevnadsfördelar. Borde inte evolutionen ha inpräntat den djupt i vårt DNA?
Svaret är att evolutionen faktiskt har gjort oss sparsamma. Men inte just när det gäller nymodigheter som pensionsfonder och aktieinvesteringar. Den sparsamhet vi har ärvt från våra förfäder är ändå så stark och naturligt att vi knappt ens inser att den är sparsamhet. Vi formligen njuter av den! Ironiskt nog så har denna kloka och ansvarsfulla sparsamhet idag förvandlats till ett av våra största hälsoproblem. Jag talar om övervikt.
Ett kilo mänsklig vävnad innehåller ungefär 7800 kilokalorier (kcal) energi. Det motsvarar 1 150 gram smör, eller 2 250 gram (okokt) pasta, eller 17 750 gram morötter. Om vi äter 7800 kcal mer än vi förbrukar går vi alltså upp ett kilo. (Men lycka till att äta nästan 18 kg morötter!).
Att varje kilo vävnad innehåller 7800 kcal betyder också att det kan omvandlas till denna mängd energi genom att brytas ned. Det är vad som händer om vi inte får mat – kroppen börjar konsumera sig själv för att hålla igång de vitala kroppsfunktioner vi vardagligt kallar ”liv”.
Det är här sparsamheten kommer in i bilden. Ju tjockare vi är, desto längre överlever vi utan mat. Varje kilo övervikt vi har är som att släpa med sig ett matförråd på 2 250 gram pasta. Detta är uppenbart en betydande mängd. Detta matförråd har räddat livet på tusentals av våra mänskliga förfäder, och miljoner av våra förmänskliga sådana.
Denna biologiska sparsamhet har varit så historiskt viktig för vår arts överlevnad att våra kroppar och psyken högprioriterar den. Detta görs genom att belöna oss med lycka och njutning när vi äter. Det förklarar också sådant som ”tröstätande”, när man äter för att må bättre. Mat är trygghet, då varje kilo vi lägger på oss innebär att vi kommer längre ifrån svältdöden.
Detta kroppsliga sparsystem är mycket effektivt. 7800 kcal är mycket. Med en snabb titt på en så kallad kalorikalkylator (baserad på den så kallade Mifflin-St. Jeor ekvationen) så ser jag att en trettioårig man som är 180 centimeter lång, väger 70 kilo och är ”moderately active” har en balanserad kroppsvikt om han äter 2604 kcal per dag.
Det innebär att han varken går upp eller ned i vikt. Om han vill gå ned i vikt måste han äta mindre, och om han vill gå upp så måste han äta mer. Eftersom 7800 delat med 2604 är ungefär 3, så betyder det att om han går upp ett kilo så tar det tre dagar utan mat innan han bränt bort det igen. I en svältsituation så håller han sig alltså vid liv tre dagar längre tack vare detta extrakilo.
På så vis kan vi beräkna ungefär hur långt tid man överlever utan mat. Om vi tar samme 30-årige man så har han ett BMI på 21.6, vilket gör att han räknas som normalviktig. Exakt vad som räknas som farlig undervikt varierar, men enligt en studie är ett BMI på 13.1 genomsnittsvikten för ungdomar som tas in på sjukhus för anorexi. För att nå denna farliga gräns måste vår 30-åring gå ned från 70 kg till cirka 42 kilos vikt, alltså 28 kg.
28 kilo motsvarar 218 400 kcal, lite mer än 62 kilo pasta. Ett betydande matförråd, minst sagt. Om vår 30-åring enligt tidigare beräkningar fortsätter att förlora en tredjedels kilo per dag (mindre ju längre tiden går, eftersom en liten kropp spenderar mindre energi) så kommer viktförlusten mellan 70 kilo och den farliga gränsen på 42 kilo ta 84 dagar. Det är tre månader han kan överleva utan mat.
Ett intressant fall är Angus Barbieri, som har världsrekord i att fasta. Under 382 dagar åt han ingenting förutom lite hälsotillskott, och gick ned 125 kilo från 207 till 82. Han brände nästan en miljon kcal, i genomsnitt 2500 per dag.
Detta förklarar i stor utsträckning varför det är så förbannat svårt att gå ned i vikt. Vår kropps energiförbrukning har utvecklats till att vara synnerligen effektiv för att inte svälta ihjäl. Rent logiskt förstår vi att det inte längre är ett riktigt hot, men psykologiskt gör vi inte det.
