Birgitta Sparf: Om hot och våld i skolan

Aldrig har vi daltat så med våra barn och unga, och aldrig har våra skolor haft så mycket våld. Både lärare och eleverna själva drabbas. Det är dags att byta det lågaffektiva bemötandet mot ett högeffektivt bemötande, skriver Birgitta Sparf.

Från Rapport den 8 april:

”Hela tre av fyra skolor brister i sitt arbete i att förebygga risker för personalen att utsättas för hot och våld. Det visar en rapport från Arbetsmiljöverket. Och sjukskrivningarna till följd av hot och våld har ökat.”

Detta stämmer, vilket jag vet genom många närstående och vänner som arbetar som lärare. Dessutom drabbar hoten och våldet inte bara lärare och övrig personal på skolorna, det är framför allt andra elever och klasskamrater som blir utsatta. Dessa kan dock inte ”sjukskriva sig”.

Detta är delvis en effekt av det mångkulturella samhället, men mest beroende på den utbredda och långt gångna feminiseringen av skolan och resten av samhället. Det är exakt här som problemet ligger.

Man reagerar inte med resolut handlingskraft vid varje ordningsstörning, vid varje utslag av antisocialt dominansbeteende, vanligtvis importerat från Mellanöstern och Afrika. Man ingriper inte genom att avlägsna och isolera dessa unga våldsverkare. Istället tar man till ”lågaffektivt bemötande”, ”orossamtal” med föräldrar och socialtjänst och sitter och dillar om ”förebyggande arbete”.

Jag lovar, allt sådant arbete, som man för övrigt ägnat sig åt under 15-20 års tid, är lika framgångsrikt som att försöka förebygga risken för regn och åska under sommarsemestern, om man nu inte gillar sånt.

Istället borde man återinföra specialklasser för de med beteendestörningar. Eller beteendevariationer, som det väl kallas idag. Man kan bygga nya förvarings- och isoleringsanstalter för ungjävlarna, så att deras klasskamrater och lärare äntligen kan få lite trygghet och arbetsro. Och låt det vara hur ”stigmatiserande” som helst. Se bara till att så snabbt som möjligt få bort dem från de andra välfungerande elevernas vardag, för allas bästa. Vilket också skulle fungera som en tydlig signal till andra.

Genom det mjuka feminiserade samhället betraktas våldsverkarna i skolan, liksom överallt annars, som små olyckliga och frustrerade barn som inte blivit sedda, inte blivit hörda, aldrig blivit lyssnade på. Om vi bara kan fånga upp dem i unga år och ge dem massor av det svenska samhällets skattefinansierade och institutionaliserade kärlek och omtanke så kommer de att utvecklas till fromma små lamm och blivande glada skattebetalande socialdemokrater.

Tro mig, förebyggande arbete kommer aldrig att fungera. Vi pratar här om framför allt kulturella beteendeavvikelser. Våld, hedersförtryck, förnedringar och grava omvårdnadsbrister i hemmet tas med till skolan. Visst är barnen också oskyldiga offer men skadan är redan skedd, så att säga.

Åtgärder som kanske hade kunnat fungera i idylliska byskolor och småstäder i Sverige på 60- och 70-talet är helt verkningslösa i dagens nya bistra verklighet.

Så länge dagens styrande och ansvariga vägrar inse eller erkänna detta kommer våldet i skolan tyvärr att ständigt växa och bli ännu värre än vad det är idag. Liksom i det övriga samhället.

Birgitta Sparf

Socionom, företagare och opinionsbildare.

Följ Birgitta på Facebook HÄR.