Är Daniel Suhonen skallig?

I förrgår såg jag Daniel Suhonen från tankesmedjan Katalys debattera den alltför kvinnligt snälla Catarina Starfelt från tankesmedjan Timbro. Moderatorn Karin Hübinette frågade de båda om Sverige var ett rättvist land. Till sin ära gav Suhonen ett rakt svar: nej. Starfelt svarade ja, jo, ungefär, mestadels, liksom, egentligen, ganska.

Men är Sverige ett rättvist land? För att besvara frågan är det bäst att ta en omväg. Denna omväg är frågan: Är Daniel Suhonen skallig?

Om Suhonen inte är skallig (rakad?) så är han åtminstone mycket korthårig. Det finns en del hårstrån på hans hjässa, ganska många faktiskt, men de är alla korta. De är hårstråversioner av Ulf Kristersson. För att veta om Suhonen är skallig så måste vi veta vad det betyder att vara skallig. Betyder det att man inte har ett enda hår på huvudet? Eller kan vi vara mer generösa och kanske tillåta en viss mängd hårstrån av en viss längd?

Frågan om Sverige är rättvist eller ej måste tacklas på samma sätt. Man skulle kunna ta den extremistiska positionen att Sverige inte är ett rättvist land så länge det existerar någon orättvisa. Exempelvis att det regnar på mig, trots att jag inte gjort något för att förtjäna det, eller att det någonstans i Sverige stjäls en plånbok.

Om vi har en så strikt definition av ett rättvist land så är Sverige självfallet inget rättvist land. Problemet är dock att vi då hamnar i en situation där ett rättvist land blir omöjligt, inte bara för Sverige utan för något land i hela världen, i det förflutna, nutiden eller framtiden. Inte ens med Suhonen som enväldig diktator skulle vi få ett rättvist land.

Själv skulle jag därför föredra en mer praktisk definition, där ett land kan vara rättvist även om det finns en del orättvisa i det. Kanske till och med en hel del orättvisa. Detta har den stora fördelen att det blir praktiskt möjligt för ett land att klassas som rättvist. Detta är bra då det vore meningslöst med en kategori som för evigt var dömd att vara tom. För att det ska vara meningsfullt att tala om ett rättvist land måste det vara möjligt för ett land att vara rättvist.

Är allt detta bara en lek med ord, eller är sådana här definitioner viktiga? Det är definitivt en lek med ord, men det är inte ”bara” en lek med ord. För här hittar vi en av vänsterns största styrkor – att de inser ordens makt. Därav de ständiga försöken att kontrollera hur folk uttrycker sig. Politiskt korrekthet, LGBTQIA+, EU-migranter snarare än romer, flyktingar snarare än ”flyttingar”, ensamkommande barn snarare än unga män, välfärd snarare än bidrag, och så vidare. Genom omskrivningar skriver man om verkligheten.

Ord är mäktiga. Och vänstern vet bättre än högern att de påverkar hur vi tänker. En ordlek kan vara på blodigt allvar. På samma sätt som Suhonen kan påstå att Sverige inte är ett rättvist land, så har man i decennier påstått att det är ett sexistiskt och rasistiskt land bara för att man kan finna vissa exempel. Resultatet har varit förödande.

Något som kännetecknar fanatiker och revolutionärer är att de ser allt i svart och vitt. Allt ska vara som de vill att det ska vara. Tolerans och kompromisser ses bara som svaghet. ”Det duger”, ”det räcker”, ”det är bra nog” är fraser som saknas i deras vokabulär. Vänstern kan inte erkänna att Sverige är tillräckligt rättvist, för det skulle samtidigt innebära att de erkände att de bara är bråkstakar och perfektionister snarare än revolutionshjältar.

Så det får bli mitt svar på frågan om Sverige är ett rättvist land – Sverige är tillräckligt rättvist. Detta är viktigt, då det finns andra värden utöver rättvisa, som frihet och välstånd, som kan skadas av ett alltför enögt fokus på rättvisa.

Dessutom är det alltför ofta så att vi genom våra försök att göra Sverige mer rättvist gör det mindre rättvist. Särskilt när vi misstar rättvisa för generositet eller avund, och därmed vräker skattefinansierade gåvor över brottslingar, invandrare, värdegrundsentreprenörer och gröna lurendrejare.

Jag betvivlar inte Daniel Suhonens passion för rättvisa – men jag tror att Sverige vore mer rättvist utan honom.

Och även om han är skallig så måste jag erkänna att jag imponeras av hans skägg. Karl Marx hade blivit stolt om han sett det.