Staten kan inte misslyckas, och det är ett problem
Av Jakob Sjölander
31 mars 2025
Problemet med staten är att den inte kan misslyckas. Detta kommer nog som en överraskning för de flesta, då det kan tyckas som att exempel på statliga misslyckanden finns överallt. Men det jag menar är att staten inte kan misslyckas på så vis att den kollapsar och försvinner, som när företag går i konkurs.
Om företag inte gör vad de ska – alltså förse folk med sådant de är villiga att betala för – så får de förr eller senare slut på pengar. Då försvinner de från marknaden och ersätts av konkurrenter. Bättre lycka till dessa!
Men detsamma gäller inte för staten. Även i de fall då den inte producerar något som folk vill ha – eller till och med producerar sådant som folk skulle betala för att slippa – så lever den vidare. Detta då staten tvångsfinansierar sig via skattsedeln. Vi kan inte sluta att betala för, säg, statstelevisionen SVT, ersätta polisen med medborgargarden, sluta att pröjsa för skolans indoktrinering av våra barn, och för att slippa att betala för svensk sjukvård måste man dö.
Dåliga företag rensas bort på ett sätt som inte gäller för staten och dess myndigheter. Detta är en självsaneringsprocess. Det darwinistiska trycket, eller snarare bristen på ett sådant, betyder att det inte finns någon städfunktion inom staten. Resultatet är att antalet dåliga företag hålls lågt, medan antalet dåliga myndigheter hålls högt.
Detta förklarar en stor del av den välkänt högre effektiviteten bland privata företag jämfört med statliga. Detta beror inte på ideologisk magi eller att statsanställda är lata. Snarare är det ett urvalsproblem. (Eller kanske snarare en urvalslösning?). Bara de effektiva företagen blir kvar, och de syns därför bäst. De dåliga företagen – eller till och med de genomsnittliga företagen – rensa ut. Detta höjer genomsnittsnivån på överlevarna.
Att korruption och inkompetens hålls i schack är särskilt viktigt då den ökar med tiden. Detta då de inblandade i organisationen, både anställda och chefer, lär sig hur man lurar systemet. Detta gäller naturligtvis inte alla inblandade, och i början är de inte ens särskilt många. Men andelen som är korrupta och inkompetenta ökar med tiden, eftersom de kan välja vad som är bra för dem själva snarare än för organisationen och dess syften. De kan exempelvis fokusera på att göra karriär snarare än att göra det faktiska jobbet. Skurkarna har tid att klättra medan de hederliga arbetar. När de väl tar sig uppåt i hierarkin så har de också lättare att forma allianser med varandra, eftersom de ju alla har det gemensamt att de måste dölja att de inte bidrar något.
Detta betyder att korruptionen ökar ju högre upp i hierarkin man tar sig. De som lyckats klättra uppåt har ju gjort det eftersom de har fokuserat på klättrandet snarare än arbetet. Inom myndigheter syns detta tydligt, då de längst ned brukar vara vanligt hederligt folk som gör sina jobb, medan man som vanligt hittar en socialdemokratisk generaldirektör i toppen. Av det skälet är det svårt för organisationer att bota sig själva, då de med makt är de som tjänar på korruptionen.
Notera att det här är korruption i bred bemärkelse, och alltså inte nödvändigtvis handlar om att man stjäl eller tar mutor. Den mesta av den här typen av korruption sker helt öppet, och kan vara sådant man skryter över och har som uppdrag. Ta exempelvis alla dessa mångfalds- och klimatinitiativ.
Misslyckandet rensar ut detta. Om en organisation tyngs ned av parasitism och korruption så bör den dö. Tyvärr fungerar det inte med våra odödliga myndigheter. Men även staten har gränser, och när dessa gränser nås är resultatet inte trevligt. Om staten faller tar den oundvikligen landet med sig.
