RIP Northvolt

Northvolt går i konkurs. Om detta förvånar någon så har denne tagit sin optimism bortom gränsen för det sjukliga. ”Det här tog egentligen slut i september i fjol”, suckar en anonym källa i Dagens industri.

Idag är detta tydligt. Men därmed framstår det också tydligt att Northvolts ledning har vilselett och dolt hur illa det var. Detta gjorde man bland annat genom det bisarra brevlådeföretaget i USA där man lade ned över en miljard kronor på advokater och konsulter. Men inte ens stjärnadvokater som tar 29 425 i timmen (plus övertid) lyckades i längden dölja sanningen.

Northvolt kämpade in i det sista. Vanligtvis är detta ord jag yttrar med respekt, men nu handlade det snarare om att skeppsråttorna tagit över hela skutan och inte hade någonstans att fly. Det som slutligen tvingade styrelsen att kasta in handduken var en inbetalning på 219.4 miljoner kronor till Skatteverket som skulle in den 12:e mars. Om denna inte hade betalats så hade styrelseledamöterna kunnat hållas personligt ansvariga för skulden. Detta hot om personligt ansvar fick styrelsen att söka skydd i konkursen.

Siffrorna är häpnadsväckande. Tillsammans har aktieägarna tryckt in nästan 40 miljarder i Northvolt. Bolagets skulder uppgår till nästan 90 miljarder. Bara i december förlorade man cirka 30 miljarder. Detta skedde främst genom avskrivningar, alltså att man ”upptäckte” att de tillgångar man hade inte var lika värdefulla som man trodde. Exempelvis byggde man nyligen en fabrik i Polen för 1.6 miljarder, men som man nu lyckades sälja för bara 63 miljoner.  Detta är själva definitionen av en bubbla – något visar sig inte vara så värdefullt som man trott. Eller påstått.

Northvoltkatastrofen är ett faktum. Vi bör acceptera den, och fråga oss hur vi kan hindra det här från att hända igen. Men för att vi ska kunna göra detta så måste vi fråga oss hur det kunde hända överhuvudtaget.

För det första måste vi göra oss kvitt idén att Northvolt var ett bolag som vilket som helst. Northvolt var politiskt från första början. Nej – Northvolt var religiöst från första början! Det gällde att rädda världen från global uppvärmning, och man hade statens fulla stöd i ryggen.

För att citera dåvarande finansminister Magdalena Andersson:  ”Och vi ser på den våg av investeringar som sköljer över Sverige nu. […] Det är helt fantastiskt.” Och Muharrem Demirok: ”De länder som går längst fram kommer också att skörda frukterna. Vi späker oss inte. Vi kommer att bada i guld när vi gör den här klimatomställningen.” Vi kan också ta SVT:s hyllningsdokumentär ”Den gröna kapplöpningen”, där själva titelvalet inte direkt uppmanar till försiktighet.

Notera att den svenska högern inte är utan skuld. Både statsminister Ulf Kristersson och Energi- och näringsminister Ebba Busch har uttryckt sig positivt om projektet, om än inte fullt så fradgande frireligiöst som vänstern. Så sent som den 12:e mars beskrev Ebba Busch konkursbeskedet som ”en tung dag för alla”. De flesta av högerns försyndelser i denna fråga handlar dock om underlåtenhetssynder: Det är mycket man hade kunnat göra men inte gjort de två år man haft regeringsmakten.

Detta politiska stöd har varit det som fått Northvolts bokföring att gå ihop de senaste åren. Eller mer precist, dolt det faktum att den inte går ihop. Northvolt har tidvis hävdat att det bara har 1% statligt stöd, men en granskning av Dagens industri tidigt förra året visar att det handlar om betydligt mer än det, närmare 88 miljarder, om man räknar in allt direkt och indirekt stöd.  

Detta politiska stöd har varit extra viktigt då Northvolts problem i slutändan har med verkligheten att göra. Det handlar inte om tillfällig otur. Man har misslyckats med att producera de utlovade batterierna, och det finns mycket som tyder på att det aldrig var någon större chans att man skulle lyckas. Att producera batterier är svårt, dyrt, farligt och energiintensivt i en tid då Sverige kämpar för att hålla lamporna på. Särskilt den kinesiska konkurrensen är massiv.  

Vissa är kanske frestade att ta en lättnadens suck att Northvolt nu har konkursat. Det är lite som att ens hus har brunnit ned, men att man åtminstone kan sätta sig ned i askan och vila upp sig efter det misslyckade släckningsarbetet. Men som vilket skräckfilmsmonster som helst måste vi fråga oss om Northvolt faktiskt är dött. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kräver att verksamheten hålls igång. Ulf Kristersson har inte gett något klart besked, men uttrycker sig oroväckande: ”Staten kommer att göra sitt på bästa möjliga sätt”. Själv tror jag att staten redan har gjort tillräckligt. Långt mer än tillräckligt, faktiskt.

Northvolt är svensk industrihistoria, om än inte på det sätt som den var avsedd att vara. Men som alltid när katastrofer inträffar bör vi fråga oss om det var allt, eller om det bara var början på något nytt. En olycka kommer sällan ensam. Jag misstänker att vi snart kommer att höra mer om bolag som Stegra, Hybrit, Polarium, samt i princip hela den förlusttyngda vindkraftsindustrin.

Är detta början på slutet på den gröna bubblan?

Jakob Sjölander