Paniken i S-(batteri)fabriken

Vänstern, med Magdalena Andersson i spetsen, reagerar på samma sätt som alltid när vänsterns politik resulterar i kollaps. De kräver att andra, de som står på motsatt sida av den politiska skalan, ska rensa upp, städa, lappa och laga. Efter Northvolts konkursbesked rusade vänstern unisont ut och krävde att regeringen måste ha en ”plan”.

Det är skrupelfritt, för att inte säga oförskämt, att kräva att andra ska ordna upp i oredan som man själv har skapat. En tillbakakaka från Moderaterna och de andra Tidö-partierna hade varit på sin plats: ”Det är inte vi som ska ha en plan. Det är ni. Var är den? Fram med den. Nu!”

I sammanhanget finns det massor att anföra. Ta det från början. Vad var det som skapade denna hets att bygga batterifabrik i Norrland? Det fanns så klart flera skäl. Men det tyngsta var att Socialdemokraterna, ibland ihop med Miljöpartiet, själva medvetet hade förstört ett fullt fungerande energisystem och stängt ner sex kärnkraftsreaktorer. Det ville man kompensera på något sätt. Vindkraft i all ära – när det blåser – men annars ger det noll. Sannolikt fanns det då en förhoppning om att åtminstone hushållen skulle kunna få lagringsmöjligheter med hjälp av hemmabatterier precis som Teslas Powerwall.

En annan orsak var att Norrland, som tidigare var ett garanterat rött väljarfäste, började bli mer och mer blågult. Paniken i S-fabriken blev enorm. En batterifabrik skulle skapa liv och glöd i en avfolkningsbygd, och förhoppningsvis locka tillbaka väljarna in i den röda fållan.

Och sen det viktigaste: om detta blev en lyckoträff, skulle S-topparna kunna åka på toppmöten och glänsa som Europas nya gröna kungar. Det hade smakat gott. Därför hävdes flera hinder. Regelboken för hur pensionsfonderna fick placera sina pengar skrevs om. S-regeringen möjliggjorde att AP-fonderna fick ”investera” i icke noterade företag. Det blev helt plötsligt fritt fram att ta pensionspengar till högriskprojekt. Detta underlättades av att Northvolts grundare plockade in inflytelserika socialdemokrater som delägare, vilket förde bolagsledningen närmare S-regeringen. Bland dessa fanns den före detta socialdemokratiska ministern och riksdagsledamoten Anders Sundström, som tidigt tilldelades en aktiepost och sedan lägligt nog sålde alla eller en del av sina aktier 2020.

Påtryckningarna från regeringshåll på kreditinstitut var massiva. Pengar skulle ut. Från statskassan och från EU:s stora bidragspott. Det föll sig då naturligt för en annan socialdemokrat, den tidigare näringsministern Thomas Östros som är vice president för Europeiska investeringsbanken, att förse Northvolt med ett lån på 15 miljarder kronor. I en av S-regeringens utredningar från 2022 framhålls Northvolt som ett lysande exempel på ett ”grönt” företag som lyckats håva in kapital under sin ”tillväxtfas”.

Haussen var enorm och hejades på ordentligt av S-trogna SVT/SR, som gjorde återkommande program och inslag och slutligen hyllningsfilmen ”Den gröna kapplöpningen” där kritiker av projektet hånades och utskrattades.

Vi känner igen tillvägagångssättet. På punkt och pricka överensstämmer detta med hur ledande socialdemokrater hanterade den okontrollerade flyktinginvandringen. Först såldes den in som fantastisk. Som ett ljuvligt guldregn över Sverige. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson sa att flyktingarna skulle ge Sverige ”superekonomi”. Utan invandring skulle Sverige stanna – det var det gängse synsättet från i princip alla på vänsterkanten, media inkluderat. Den som tyckte något annat hånades och fick utstå spott och spe. Människor med avvikande uppfattning stängdes ute. SVT/SR lät sällan kritiker komma till tals.

Sen kom bakfyllan. Kriminaliteten sköt i höjden. Vi fick läsa om nya brottsbeskrivningar dagligen och vi fick ett helt nytt ordförråd bestående av gruppvåldtäkt, förnedringsrån, gängbråk. Vi fick lära oss att det finns något som kallas för hedersförtryck och parallellsamhällen – sådant som inte fanns i vårt dagliga vokabulär tidigare. Och då helt plötsligt var det Sverigedemokraterna som skulle ha lösningarna, trots att det var det enda parti som från allra första början varit emot massinvandringen. Ändå skulle de ställas till svars: ”De saknar integrationspolitik”, var vänsterns hårdföra kritik.

Nu upprepar sig historien med Northvolt. När luftslottet rasar vänder sig de ansvariga om och pekar åt andra hållet. Ansvaret för misslyckandet ska alltid bäras av någon annan. Ansvar när det går bra, ansvarsfrihet när det går dåligt – det är vänsterns eviga mantra. Det är hög tid att ställa rätt personer till svars. De som skapade krisen är också de som borde presentera lösningen. Inte tvärtom.