Miljonbelopp för att återvandra

Enligt tidningen Mitti, som hänvisar till en undersökning av Somalilands riksförbund, anser somalierna i Sverige att 350 000 kronor i återvandringsbidrag är otillräckligt. De vill ha miljonbelopp och samtidigt behålla sina svenska uppehållstillstånd ifall de ångrar sig. Dessutom vill de inte förlora sin ”rätt” till svensk sjukvård och mediciner. De föredrar också att det kallas ”frivilligt hemvändande” istället för ”frivillig återvandring”.

Man häpnar.

I ett av världens fattigaste länder är 350 000 kronor en betydande summa. Medianlönen i Somalia ligger på cirka 20 000 kronor per år. Återvandringsbidraget skulle därmed räcka i 17,5 år – en lång etableringstid i det som de själva vill kalla för hemland.

Att de kräver ”miljonbelopp” för att återvända, plus garantier om att kunna flytta tillbaka till Sverige, avslöjar deras verkliga motiv. Trots påståenden om motsatsen handlar det uppenbarligen om pengar – och inte vilka summor som helst utan ”stora summor”. Detta visar även på en grundläggande oförståelse för det svenska samhällets fundament: att det bygger på att människor arbetar och betalar skatt. Utan arbetande skattebetalare existerar inga statliga medel och följaktligen inga bidrag. ”Staten har inga egna pengar” borde vara den första lektionen för alla som bosätter sig i Sverige (och för många politiskt förblindade svenskar också!). Genom att ställa krav på ”miljonbelopp” demonstrerar de total likgiltighet för andra människors hårt förvärvade skattepengar.

Att de nu även öppnar upp för förhandling, är anstötligt.

Enligt SCB 2024 uppgick antalet personer i Sverige som är födda i Somalia till 66 824. Motsvarande siffra för 1990 var 1 441, för år 2000: 13 082 samt för 2010: 37 846. Detta innebär en ökning med 4 537% på 34 år.

Somalier är en grupp som har visat sig ha svårt för att komma i arbete. Det har varit känt sedan länge. Redan 2009 rapporterades att knappt var femte somalier (18%) arbetade. En nyligen gjord kartläggning av Stiftelsen Järvaveckan visar att arbetslösheten bland svensksomalier är 50%.

Den höga arbetslösheten bland somalier har ofta förklarats med att det handlar om flyktinginvandring. Andra experter har hävdat att det beror på låg utbildning och krocken mellan den svenska myndighetsmodellen och klansystemet där släkten, inte staten, historiskt skött socialförsäkring, arbetsförmedling och rättsskipning.

Med tanke på arbetslöshetssiffrorna, och att endast fyra av tio svensksomalier är självförsörjande, kan vi konstatera att integrationen i socialförsäkringssystemet har fungerat alldeles utmärkt. Där verkar inga kulturkrockar ha uppstått. Däremot har det uppstått problem när det gäller den svenska modellen som handlar om att alla bidrar efter förmåga till det gemensamma.

När somalier nu överväger att lämna Sverige bör det ses som ett naturligt steg i migrationsprocessen. Det är helt rimligt att vilja återvända till sitt ursprungsland när förhållandena där förbättrats, och särskilt för dem som har stark kulturell förankring där. Men återvandring kan inte villkoras med krav som i praktiken innebär dubbla förmåner – både generösa engångsbelopp och fortsatt tillgång till svensk välfärd.

Det grundläggande samhällskontraktet bygger på ömsesidighet – att man antingen bidrar till eller lämnar systemet. Att kräva miljonbelopp för att återvända, samtidigt som man vill behålla alla fördelar, visar på en fundamental missuppfattning av detta kontrakt. Sverige har erbjudit skydd, säkerhet och möjligheter under svåra tider. Att sedan villkora sin återvandring med ekonomiska krav som långt överstiger vad som är rimligt för återetablering strider mot hela tanken med asylrätten.

Förra året utvandrade 2 200 somalier. Året dessförinnan var siffran ca 1 800.
Det höjda återvandringsbidraget på 350 000 kr/person avser regeringen att införa under 2026.