Melodifestivalen – vänsterns propagandamaskin?

Varje år, så långt jag kan minnas, har min familj och jag samlats framför Tv:n för att titta på
Eurovision. Vi skrattar, klappar, hurrar och buar åt bidragen, medan vi njuter av tilltugg och gott att
dricka, med glad stämning och harmoni. Eller ja, så mycket harmoni det nu kan bli när man skriker åt
juryn för att de röstar som toppmongon. Det här är något jag vill ta med mig som tradition till mina
barn, egentligen, men som vi märker allt mer har Eurovision blivit en politiskt laddad ploj där inte
alla är välkomna. Det är intressant det där med hur vänstern vill få en att tro att de sätter lika värde
på alla liv och hur de är välkomnande för alla, oavsett olikheter. Det visar sig dock att detta endast
gäller liktänkande och glada opportunister som utnyttjar vänsterns välvilja.

När Ryssland uteslöts ur Eurovision var jag ärligt inte lika upprörd som när Israel nästan
uteslöts, av uppenbara skäl. Ett land (Ryssland) är en skendemokrati med tydliga illvilliga intensioner av att utöva makt och dominans över ett fredligt land. Det andra landet (Israel) är den enda demokratin i regionen, samt det enda land i den trakten där alla religioner är välkomna. Palestinasympatisörerna gick till aggressiv attack mot ett getingbo och tycker sedan att vi ska ömka dem för att de blir stuckna.
Äpplen och päron, kära läsare. I slutändan är dock båda uteslutningarna problematiska, då de är ett
symtom på cancel-kultur mot helt vanliga medborgare som inte har något med konflikten att göra.
Att Erik Saade sedan ställde sig på scen förra året i melodifestivalen och viftade med en palestinasjal, som för övrigt var helt mot reglerna, får mig att grimasera åt SVT:s tydliga ställningstagande i frågan. Om vi nu ska ha ett statligt TV-bolag så ber jag vänligen att inte använda mina skattepengar för att
finansiera islamistisk propaganda. Tack.

Jag personligen har inga problem med öppet homosexuella, alls faktiskt. HBTQ har blivit en ny standard i mello-sammanhang, vilket är helt ok. Jag tycker att det är bra att de kan leva som fria individer i ett demokratiskt land med lika rättigheter och skyldigheter som oss andra. Däremot vet jag inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid tanken av icke-binära eller multi-binära (heter det så?) och alla de andra könen som folk har hittat på genom åren. I grunden så angår det inte mig hur folk identifierar sig, men det finns inga rimliga skäl till att tvinga mig att vara med på samma lek. Har du XY-kromosomer? Grattis du är en man. Har du XX? Grattis, du är en kvinna. Svårare än så behöver det inte vara. Det jag försöker komma till är att du har en automatisk vinst i Eurovision om du tejpar snoppen mot skinkan och sjunger om din metamorfos. Kalla mig transfobisk om ni vill, jag kan leva med det. Det är helt ok att du känner dig som kvinna, men faktum kvarstår att du alltid fysiskt kommer att vara en man. Säger du detta i Eurovision så har du nog ett antal mordhot i brevlådan och bevakning av SÄPO för din egna personliga säkerhet. För att knyta tillbaka till ämnet för dagen så har trans blivit det nya heta för mello där kvotering och ”positiv särbehandling” (som det så fint heter) återigen påverkar vem som vinner. Såklart så är det ju aldrig den som faktiskt är bäst, utan den som fyller flest PK-boxar. Förra årets vinnare av Eurovision är ett praktexempel av en dålig låt som vann endast så att vi skulle få den första icke-binära vinnaren av tävlingen, och allt mer raskvotering börjar också krypa sig in.

I ärlighetens namn vet jag inte om jag ska vara rädd eller sitta still i båten med is i magen. Är det
verkligen så utbrett med woke? Är det så illa att 75% av svenska befolkningen stöttar jihadister och
alla de andra typerna som vänstern går ut och skriker för? Jag räknar bort de som röstar på SD för det
är nog rätt tydligt att de är lika irriterade som mig. Men resten? Skriker några få så högt att fönsterna
skakar, eller har vi verkligen nått punkten av ingen återvändo där de svenska värderingarna och
traditionerna är för evigt borta?

Så ja, jag gillar melodifestivalen, egentligen, men jag gillar inte vad det har blivit med tiden. I
slutändan har det blivit ett sätt att sprida hat och passiv-aggressiv ideologi (som inte alltid är så
passiv), maskerat som ett event som älskar olikheter. Sanningen är den att de egentligen inte alls
accepterar olikheter, utan gillar att lyfta fram allt som känns konstigt och obekvämt för att krossa
normerna. Vad är det för fel på normer nu då? Det är en norm för att det är ”det normala”, alltså att
majoriteten av befolkningen är på det sättet. Det betyder inte att allt som inte är norm är fel.
Vänstern å andra sidan verkar vilja sätta en spin på det som om allt som är normalt är ont och allt
som är konstigt är godhet som inte får kritiseras. Nä, det går jag inte med på. En demokrati är byggd
på vår rätt att kritisera och leva fritt precis som vi är, så länge vi håller oss till rådande lagar. Direkt en
del saker inte längre är ok att kritisera så har vi ett problem. Jag vet inte riktigt varför de saknar
Sovjet bland vänstern, men jag gillar att leva i en demokrati.

Linn Johansson Leinonen