Krig är bra, fred är dåligt – en ding ding värld

Världen är upp och nervänd. Allt som vi har fått lära oss som ont, är helt plötsligt gott. Fred är dåligt. Krig är bättre. Den som erbjuder sig att fredsförhandla är ond. Han som vill att färre ska dö i krig, han som står upp för sitt land, värnar om sina medborgare och landets ekonomi – han är dum, riktigt dum. Och de som ställer sig bakom honom, de som förespråkar fred framför världskrig, pekas också ut som lymlar.

Det är obegripligt. För att inte säga absurt.

Det nya goda är istället att tycka som Magdalena Andersson (S). Man ska vilja upprusta mer, både ”finansiellt och militärt”. Man ska tycka att andra länders medborgare ska skickas ut i krig. Och det är helt ok att köpa gas och olja av den som man fruktar mest, Ryssland, till en summa som är högre än den som man skickar som ”hjälp” till Ukraina. Att samma ”goda gäng” under decennier har jobbat hårt för att öka beroendet av sin fiende Ryssland genom att nedmontera fullt fungerande kärnkraftverk, ska man inte prata om. ”Man kunde ju inte veta”, brukar det heta. Som om Ryssland någonsin varit en trovärdig part i världspolitiken…

Det finns inga vinnare i krig. Krig är förlegat. Det är destruktivt för alla – även för de som står utanför kriget. Omvärldens uppgift, för de som inte är part i krigen, kan inte vara att uppmuntra parterna att fortsätta kriga. Omvärldens uppgift måste vara att få slut på kriget.

Men det är inte gängse tankegods. Istället ska man stödja idén att Sverige ska ta ”ledartröjan för att säkerställa att Europa står samlat bakom Ukraina”, som Magdalena Andersson uttrycker det i TV4. Att vi, Europa, befinner oss i ett mycket riskfyllt läge, omnämns sällan. Hade det inte varit mer rätt att ta ledartröjan för att hjälpa till med fredsförhandlingar? Ställa sig bakom Trump och USA? Är det inte den diskussionen vi borde ha? Ställa oss frågan vad Sverige kan göra för att Putin ska hålla sin del av det föreslagna fredsavtalet? Och vad Sverige kan göra för att få Zelenskyj till fredsförhandlingsbordet och vad Sverige kan bidra med för att Ukraina ska känna sig mer tryggt?

Istället är allt upp och ner. Man får inte kritisera. Man får inte ha en avvikande uppfattning. Att frukta världskrig är helt plötsligt fult och fel. Då är man en ”putinist”, man går Putins ärende. Man får heller inte vara av en annan uppfattning om Trump. Man ska ogilla honom, och man ska gärna vara högljudd på den punkten. Här finns inga mellanlägen. Inga nyanser. Det är bara svart eller vitt. Europeisk media får dagligen spruta ur sig hatiska artiklar om vilken idiot han är. (Vem är egentligen putinisten i sammanhanget?) Men ändå förväntas USA vara den största aktören inom Nato – finansiellt och militärt – som är den som ska hålla oss européer trygga och säkra. Trump som tycker att Europa ska ta större ansvar för sin egen säkerhet, är nu ännu dummare. Fast skulle ryssen försöka ta oss är det underförstått att amerikanarna och Nato ska komma till vår undsättning. Det är liksom så alla tänker. Hur illa rimmar inte det?

Och vad skulle hända om Putin lackar ur på oss européer, eller bedömer oss som ett lätt offer eftersom vi dels inte ens vågar uttrycka att vi är helhjärtat allierade med USA, och dels uttryckligen säger att Europa inte är tillräckligt starkt utan USA, tar till den stora arsenalen och släpper en atombomb? Är det smällar vi får ta om vi vill ”rädda Europas demokrati”? Är det så de tänker, de som är så goda? Vad är då demokrati värt när Europa bokstavligen ligger i spillror?

Krig är hemskt. Fred är bäst. Vi måste utgå från den ordningen. Om inte Europas ledare snarast intar denna hållning står Europa inför en verkligt farlig framtid.