Hade Northvolt någonsin en chans?

Ja, självklart hade Northvolt en chans när företaget grundades 2015. Frågan är bara när den chansen dog. Var det i onsdag förra veckan när företaget gick i konkurs? Var det hösten förra året när till och med gammelmedia började få upp ögonen för att något var fel? Eller var det när man öppnade sin dåligt placerade fabrik i Skellefteå 2021? Eller när man beslutade att bygga denna år 2017?

 Kan det ha varit 2019, då vd:n Peter Carlsson började sälja sina aktier i företaget? Eller 2020, då den verkliga hypen tog fart men den före detta socialdemokratiska näringsministern Anders Sundström ändå valde att sälja? Kan dessa två ha vetat något om bolaget som  andra inte visste…?

Frågan om när det var kört för Northvolt är viktig på grund av dess koppling till skuldfrågan. För trots år av problem har de (o)ansvariga fortsatt att måla upp en ljus bild. I oktober förra året sade Harald Mix, en av Northvolts huvudägare, att förutsättningarna att komma i mål med finansieringen var ”goda”. Så sent som i januari skrev Northvolts då före detta vd Peter Carlsson i Dagens industri och försvarade den politik som skapat Northvoltdebaclet.

Idag är det klart att Northvolt lovat långt, långt mer än man kunnat hålla. Eller ens kunnat förväntas hålla. Som professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson uttryckte det så är det konstiga inte att Northvolt gått i konkurs, utan att det tog så lång tid. Förklaringen är att man haft fantastiska mängder pengar och stora krediter att röra sig med. Detta förtroende har man fått genom att ljuga.

Om detta ljugande har varit medvetet eller inte är en annan sak, men ljugit har man. Visst, en företagsledning har en plikt att hålla hoppet uppe, men samtidigt finns det gränser, och Northvolt har passerat den. Man har hållit hoppet uppe långt efter det att hoppet dött. Man har tagit hoppet, knutit snören i dessa armar och ben, släpat in den på möten med investerare, media och politiker och sedan ryckt i dessa snören för att ge intrycket av att hoppet lever, mår finfint, aldrig har mått bättre.

Låt oss gå igenom Northvolts problem:

För det första borde Northvolts fabrik inte ha legat i Skellefteå. Detta skulle bli den största fabriken i svensk historia med mer än 5000 anställda. Skellefteå har färre än 40 000 invånare. Personal fick flygas in och bo i baracker. Beslutet om byggandet togs 2017, första spadtaget 2018, och i december 2021 lyckades man klämma ut det första batteriet. Möjligtvis var det redan kört för Northvolt då.

Än idag kan ”Northvolt Ett” i Skellefteå bara producera en bråkdel av de batterier man planerat för, och med hjälp av kinesiska komponenter. Det betyder att Northvolt aldrig nådde startlinjen, men om man hade gjort det så hade man fått tampas med mördande konkurrens. Det går inte bra för någon europeisk batteritillverkare, och flera planerade fabriker läggs ned. I januari fick den norska konkurrenten Morrow Batteries sparka en fjärdedel av arbetsstyrkan.

Det talas mycket om att detta handlar om att konkurrensen kommer från Kina. Det är helt sant, men då får man komma ihåg att inte ens den kinesiska batteriindustrin går bra, utan likt Northvolt hålls igång av statligt stöd. Branschen är så brutal att det inte går bra ens för de bästa.

Förklaringen ligger i massiv överproduktion. Främst illustreras detta av att priset på batterier har fallit med hela 97% de senaste trettio åren. Detta är utmärkt för världen, men inte för batteritillverkare. Skälet till prisfallet kommer sig av snabb teknikutveckling. Om man inte kan hålla jämna steg med denna så konkurreras man ut. Mycket tyder på att Northvolt Ett redan är för gammalt, och inte värt mer än skrot.  

När Northvolt grundades 2015 var batteribranschens blodbad ännu inte ett faktum. Men det var ändå våghalsigt att ta upp kampen med bolag som hade decennier av erfarenhet och som överlevt den imponerande bedriften att minska sina priser med 97%.

Northvolt borde ha gett upp för flera år sedan. Skälet till att man inte antingen valde eller tvingades att göra det är enkelt: det politiska stödet. Tvärtemot vad Northvolt själv har påstått så har man alltid varit beroende av detta. Man har tagit emot minst 88 miljarder i offentligt stöd, men än viktigare är det förtroende detta har givit. Ta det stöd man fick från pensionsfonderna, som möjliggjordes av lagändring 2019 och 2020 som alla riksdagspartier förutom Vänsterpartiet röstade för. Själva grunden för den gröna omställningen bygger på att politiker avsiktligt ska sabotera för konkurrerande traditionell teknik och företag, genom bland annat koldioxidskatter.

Mitt intryck av Northvolt är att det en gång var ett seriöst företag som med tiden övergick till att bli ett pyramidspel. Åtminstone sedan Northvolt Ett kom igång på allvar år 2022, eller snarare inte gjorde det, så måste problemen ha varit tydliga. Personalförsörjningen var en mardröm. Konkurrensen hårdnade. Och så den där lilla detaljen med att fabriken inte fungerade. Sannolikt lär en del av de inblandade ha sett problemen redan tidigare, vilket förklarar deras aktieaffärer.

Men ändå valde man att köra på – i flera år. Kanske skulle man få ordning på fabriken. Kanske så hoppades man på massivt statligt stöd. Pengarna fortsatte att forsa in från generösa byråkrater i det privata och det offentliga som gärna ville använda andras pengar till att rädda världen. Hypen blev Northvolts enda styrka, vilket förklarar den aggressiva expansionen av verksamheten även utanför Skellefteå. Man kunde inte stanna och erkänna sina problem.

Nu i efterhand var det sannolikt försent redan 2018, när man började bygga fabriken. Det fanns då helt enkelt ingen realistisk möjlighet att få igång produktionen innan konkurrensen skulle bli för brutal, även om jag förstår att man inte förutsåg detta. När fabriken var ”klar” år 2021/2022 så fanns det dock inget att förutse, utan det borde ha räckt att konstatera fakta. Fabriken fungerade inte, och konkurrensen var långt värre än den varit några år tidigare.

Felet med Northvolt var inte att man försökte. Felet var att man fortsatte att försöka långt efter att det inte fanns något hopp kvar. Tyvärr hade man andras pengar kvar att försöka med, massor av det.

Jakob Sjölander